Filmen utgår från målningen "Nattvakten" som Rembrandt målade på uppdrag av Frans Banning Cocq och hans skyttekompani. En tavla med många mystiska eller dråpliga inslag. Fler och fler ville vara med på tavlan därför blev den större och större. De flesta ville ha en central plats och hade synpunkter. Det färdiga resultatet lämnar Cocq och hans kumpaner häpna och ilskna över hur de framställts.

Under skapandeprocessen får Rembrandt reda på olika intriger av mer eller mindre hemsk natur och även brott som medlemmar av skyttekompaniet begått. Var Rembrandts tavla en kritik mot dessa framstående personligheter? Varför faller Cocqs hands skugga så strategiskt på Willem van Ruytenburghs skrev? Varför skjuter en av männen med musköten mitt i folkmassan? Varför är den lilla flickan i bakgrunden så framträdande - är det en flicka eller är det egentligen en dvärg?

Peter Greenaway läste konstvetenskap på sextiotalet och hans lärare lovordade Rembrandt och något som började som ett förakt för konstnären då har utvecklades till den här kärleksfulla berättelsen om Rembrandt van Rijn.

När Greenaway bygger scenen för dramat tar han i ljussättningen inspiration från Rembrandts tavlor. Han skapar alltså ingen verklighet utan berättar istället en historia om människan, sexualiteten och kärleken som är sannerligen stiliserad och teatral. Hela tiden refereras det till verk av Rembrandt. De intima kärleksscenerna med mycket lekfullhet och nakenhet känns befriande när man allt som oftast serveras perfekta könlösa kroppar som möts i motljus. Bilden av Rembrandt byggs upp på ett fint och lekfullt sätt.

Det som jag håller emot filmen är att den är otroligt pratig, det blir väldigt mycket namn att hålla reda på och att jag kan sakna de här påkostade utomhusscenerna med skitiga gränder och gator fulla av lera som man vill ha i ett kostymdrama, trots att Greenaway avfärdar denna typen av scener i en intervju och också erkänner att budgeten begränsar.

Greenaway bygger i stället nästan uteslutande dramat i studio, eller snarare på något som ser ut som en teaterscen, vilket skapar en väldigt personlig estetik. Scenbygget med upplysta scenerier i mitten och det svarta mörka i bakgrunden passar bra för berättelsen och föder lust att utforska Rembrandts konstnärskap.

Jag kommer ut i det bländande dagsljuset och har fortfarande en liten längtan efter att istället kliva ut på en skitig 1600-tals gata som luktar fränt av sopor, fylls av skällande lösa hundar och sorlet från torghandeln.