Det är ett lagom glatt 30-tal och den nyblivna änkan Laura Henderson (Judy Dench) är uttråkad. Hon är nämligen snuskigt rik och vill ha nåt att bränna pengarna på. En dag när hon åker genom stadsdelen West End i London får hon syn på en gammal teater, Windmill, som är till salu. Kort därpå är Henderson stolt teaterägarinna utan en aning om vad hon ska göra med stället. Hon anställer den uppfinningsrike Vivian Van Damm (Bob Hoskins), som snabbt börjar fila på en nyskapande uppsättning för att locka folk.

En blandning av vaudeville-varieté och revy får det slagkraftiga namnet revuedeville, och att köra föreställningar non-stop är de först med i London. Att sedan visa upp nakna flickor likt de har gjort i musikaler i Frankrike kan bli en flipp eller flopp i det konservativa England. Men Henderson är med på noterna och struntar blankt i om det går åt skogen. Man lever bara en gång.

Tysken kommer. Bomber faller. The Windmill är den enda teater som aldrig stänger under bombningarna av London. Där finner soldater och andra en fristad under marknivå där kan de drömma sig bort från allt elände ett tag. Kriget tar sina offer, och en som är minst sagt viktig för showen råkar befinna sig utomhus vid fel tillfälle. Men låter man sådant hindra en har fienden vunnit. The show must go on!

Någon risk för långtråkiga musikalnummer finns det inte risk för. Jag tror inte ens att man får se ens en hel akt utan att det inflikas saker som händer runt omkring. Det är bra. För jag tycker att det nu blir det en skön blandning av det som sker på och utanför scenen. Nog verkar Laura vara lite förtjust i Vivian trots att de har sina små interna motsättningar. Kärlek börjar ofta med bråk.

Jag som tidigare inte brytt mig ett smack om hur det förhöll sig med just teatern Windmill får mig här en jämn och intressant historielektion framförd av ett gäng duktiga skådespelarbritter. Jag har alltid tyckt att Dench (som nu spelar M i Bond-filmerna) har sett ut att vara en snobbig, rik brittisk dam och här får hon verkligen spela just en sådan. Så jag tycker att rollen är som klippt och skuren för henne. Trots att jag inte vet hur Laura Henderson var som person känns det här på något sätt så verklighetstroget ändå och jag blir både upprymd och upplyst.

Så här många scener med nakna kvinnobröst har jag aldrig sett i en brittisk film förut. Blir du generad eller kanske förnärmad av att se avklädda flickor kanske du bör gå och se filmen bara för att få reagera lite. Man lever som sagt bara en gång. De mjuka, runda formerna av veteranbilar och nakna flickor vi får se här låter oss likt London-borna på 30-talet drömma oss bort ett tag. Även den som drömmer om mjuka runda former i form av en naken Bob Hoskins får valuta för pengarna - även om scenen med honom (glädjande nog) blinkar förbi ganska snabbt.