Sedan det otroliga genomslaget för "Baksmällan" (2009), om kompisgänget som åker till Las Vegas på svensexa och vaknar upp med en jäkla baksmälla och en borttappad brudgum, så har nog varje Hollywoodiansk producent med ett lukrativt sinne önskat sig en liknande hit. 2011 kom roliga "Bridesmaides", den här gången om ett gäng brudtärnor som förbereder inför bröllopet och nu kommer alltså "Möhippan" på samma tema, eller som de själva så gärna marknadsför sig; som en blandning mellan "Baksmällan" och "Bridesmaids".

Vad har då Leslye Headland och hennes debutfilm att tillföra genren? Tja, inte mycket skulle jag vilja påstå. Det här är tyvärr den sämre av de tre, och det beror mycket på att det som ska vara roligt inte är speciellt roligt, och att det finns en underton av seriositet här som kanske finns med ett gott syfte, och för att göra karaktärerna mer mänskliga, men problemet blir att det blir klyschigt. Naturligtvis har den strikta, hårda karriäristan en garderob full av spöken, självklart är den "lösaktiga" av de tre vännerna hjärtesårad, och hon som är lite korkad och festar för mycket då, jo hon mår egentligen inte så bra.

Det finns även ett killgäng och dem vill jag knappt prata om för de är så otroligt utmejslade och dorkiga amerikanska dudes, och långt ifrån likeable. Förstår inte hur man tänker när man skriver roller som otroligt är träiga, om det inte är så att man har en ganska träig syn på män och beskriver dem som man ser dem. Det kanske är det mest troliga.

Ploten då? Jo, men visst är det så att kvällen före bröllopet så råkar de småelaka väninnorna ha sönder brudens klänning och försöker sen göra allt (nåväl) för att fixa den inför det stora som ska inträffa några timmar senare.

Om Headland har lyckats mindre bra med att skriva karaktärer som jag kan tycka om, så tycker jag hon lyckas bättre i att regissera sina skådespelare. Kirsten Dunst är piggare, striktare och mer energisk än jag kanske någonsin sett henne och det är trevligt. Tycker även det är fint att se Rebel Wilson - som gjorde en fantastisk prestation i just "Bridesmaids" som den brittiska roomien - nedtonad och som den "normala".

Däremot finns det en underliggande känsla av att lyckan, om man råkar vara född kvinna, är att bli gift. Är han dessutom rik också så är livet underbart.

Det som är bra är att filmen inte kommer med moraliska pekpinnar, och att det finns en öppen och ganska självklar kvinnlig sexualitet som nästan är förvånande att se. Att sex är tillåtet utan att det behöver leda någonstans kan kännas uppfriskande även så sent som 2012. Men som sagt, "Möhippan" är inget mästerverk, "Bridesmaids" är tusen gånger bättre.