Tom hjälper sin pappa i Paris i den småkriminella fastighetsbransch där fula metoder är regel snarare än undantag. Tvärtemot pappan är han inte helt nöjd med tillvaron. Av en händelse kommer han i kontakt med sin mammas tidigare musikagent och känner en plötslig längtan efter något annat och bättre.

En bortträngd passion vaknar till liv. Tom ska bli konsertpianist precis som sin mamma och inför sin provspelning börjar han ta lektioner av en kinesisk pianist som inte kan ett ord franska. Musiken blir i stället deras språk. Men det visar sig inte helt lätt att lämna det kriminella livet.

Det här är en film om att söka sig bort för att hitta sin egen väg och sig själv. Sin rytm. Men det handlar också om en sons relation med sin far. Frågan är om man kan lämna sitt förflutna för gott - vad är priset man får betala.

Mitt hjärtas förlorade slag, regisserad av Jacques Audiard, är en realistisk skildring av en ung man som står inför ett vägskäl i livet. Två totalt skilda världar, passionen för klassisk musik och det kriminella livet, kolliderar i högsta fart. Tempot är högt hela tiden och den är grymt snyggt filmad. Filmen är baserad på James Tobacks kultförklarade noirfilm Fingers från 1978. Tom, som spelas av Romain Duris, ser lustigt nog ut som en mognare och mer härjad Adam Brody (Seth Cohen i TV-serien OC). Han lyckas med att gestalta Toms inre turbulens på ett mycket övertygande sätt.

Musiken spelar en oerhört viktig roll i filmen, då Tom både lyssnar på och spelar massor av musik. Klassisk pianomusik blandas med fransk popelectro, vilket faktiskt utgör ett fantastiskt soundtrack. Det fungerar också som Toms eget soundtrack, en ledtråd till vem han är. Apropå titeln så känns hjärtslag hela tiden närvarande i den här filmen, de på något sätt anger rytmen både i och utanför musiken och skapar en nästan magisk känsla.

En brutalt snygg film med en puls som fick mitt hjärta att banka. Kommer helt klart stå sig som en av årets bästa och mest intressanta filmer tillsammans med Me and you and everyone we know.