I en parallellberättelse till kändisimitatörerna prövar en grupp nunnor sin tro genom att hoppa från ett flygplan utan fallskärm. Regissören Harmony Korine insåg först under inspelningen att hans berättelser om nunnorna och Michael Jackson berörde varandra. Tron kan försätta berg. En nunna lyckas överleva fallet, men miraklet kan inte repriseras. För en tid kan man låtsas. Spelet kan förändra till det yttre, men förr eller senare får man ett kusligt uppvaknande till den smärtsamma verkligheten, som alla måste möta för att växa, mogna och kunna ta ansvar.

Filmens budskap är givetvis att underhålla, men sensmoralen blir allt tydligare. Det finns en omfattande subkultur runt kändisar. Många vill sola sig i deras glans eller få leva deras liv i stället för sina egna. Som lek är det oskyldigt, som allvar katastrofalt.

Gruppen sätter upp en show i ett hopsnickrat skjul på slottsbacken. Byborna bjuds in och en handfull kommer. Drottningen håller sluttal på teaterplankorna med spira, krona och iklädd hermelinmantel. Det är rörande att se aktörerna leva ut sina alter ego. Tomheten efteråt skakar ensemblen av sig med att sjunga "I'm in heaven".

Filmfotot känns helt rätt och kameran återger utmärkt både intimitet och panoramor. Flera nutida filmer tar med populärmusik från 1950-60-tal. Det blir lite känslosamt och, som här, stämningsfullt. Det välgjorda manuset av Harmony och Avi Korine balanserar karaktärerna och storyn väl. Berättelsen ser med värme och djup på sina socialt missanpassade och figurer.

De skickliga skådespelarna tycks improvisera och ger filmen stundtals karaktär av dokusåpa. Denis Lavant är knappast lik Chaplin, men spelar kompetent ut sin sorglustiga roll. Samantha Morton som Marilyn, gestaltar den olyckliga vampen med stor känslighet. Diego Luna som Michael Jackson är rätt lik originalet och imponerar när han rör sig som megastjärnan. Han väckte uppmärksamhet på gatorna under inspelningen i Paris. Men det blir metamorfos först när han vågar lämna masken, bli sig själv och träda ut för att bli en del av vardagslivet i Paris. Övriga aktörer är mer eller mindre look-alike, utklädda, flaxande och låtande, precis som de ska vara.

Mr Lonely är en annorlunda, fascinerande filmupplevelse. Den kan ses som ett relationsdrama med komiska poänger, ett levande vaxmuseum eller en underhållande cirkusföreställning. Men upplevelsen blir så mycket mer om jämförelser görs med tiden vi lever i och kanske också med våra egna livs roller. Då utmanar filmen och öppnar dörrar till spännande samtal om det absolut viktigaste i livet. Vilka är vi, var kommer vi ifrån, vart är vi på väg? Och vad gör vi under tiden?