Redan i filmens första scen känner jag att det kommer bli jobbigt att se filmen och samtidigt blir jag lite besviken över att filmens slut blottas på en gång. Handlingen utspelar sig i en välbärgad familj, de har ett stort vackert hus som är omringat av ett högt staket med stora låsta gallergrindar. Modern är hemmafru, fadern akademiker, storasyster studerande på universitet och huvudkaraktären Julien befinner sig i de känsliga, tidiga tonåren.

Modern är i ena stunden vänlig och glad mot Julien för att i nästa stund vara fullständigt odräglig, hon riktigt terroriserar honom psykologiskt och det kommer även att utvecklas till fysisk terror.

I de senaste filmerna jag har sett har alla huvudkaraktärer någon form av fristad från den obehagliga verkligheten, så även här. Julien går till sin glada och mysiga mormor där han spelar glada pianostycken till skillnad mot de sorgsna han spelar hemma. Hos mormor umgås han även med sin hemliga flickvän.

I moderns makt över Julien ingår även att samtala med skolan och få ständig information om hur det går med hans studier och hon blir mycket missnöjd när det börjar gå utför. Julien mår allt sämre och sämre på grund av hur han blir behandlad, eller inte behandlad. För fadern bryr sig inte alls, han är helt likgiltig och gör inga större ansträngningar för att göra livet lättare för Julien. Trots att han ser vad som pågår.

Den enda som verkligen försöker tala om för föräldrarna att Julien inte mår bra är storasystern. Hon är Juliens trygghet innanför hemmets fängelseväggar men hon lyckas inget vidare med att få föräldrarna att ändra beteende. Mormodern gör också ett försök, men Juliens mor vägrar att släppa in henne i huset så det blir inte något av det försöket heller.

Här någonstans börjar jag tappa förtroendet för filmen, jag undrar varför ingen annan reagerar på att Julien mår psykiskt dåligt. Varför gör inte skolan något när de märker att Julien slutar lämna in sina läxor, varför kontaktar inte mormodern någon annan, varför reagerar inte någon kompis?

Är det såhär även i Sverige, vågar vi inte ingripa när vi ser att någon far illa? Jag tror och hoppas åtminstone att någon skulle ingripa om något liknande hände här, så därför känns inte filmen helt verklighetstrogen för mig.

Detta är en relativt tyst film, inte så många repliker, men desto fler korta klipp på olika sekvenser ur familjens liv och dessa klipp stör mig, hade gärna sett att de var lite längre.

Jag får ingen underhållning alls av filmen, den är bara jobbig och jag antar att det är meningen. Skådespelarna gör det de ska, men jag blev inte berörd på rätt sätt, mest förbannad och det är väl i sig inget oävet syfte, men, vill man se en underhållande film bör man se något annat.