Alla, utom möjligtvis Madonna, älskar Sean Penn. Med sin politiska aktivism, sina våldsamma utspel mot pressen och sin krokiga näsa är han sådär precis lagom kontroversiell för att bli ihjälkramad med en viss integritet i behåll. Att han dessutom är en gudabenådad karaktärsskådespelare lär knappast göra saken värre. Penn har en diger uppsättning knasbollar till karaktärer på sitt samvete, och nu har han tagit sig an Harvey Milk - den kultförklarade gayaktivisten som gick till historien som den förste homosexuelle politikern i Kalifornien.

I Gus Van Sants "Milk" får vi följa Harveys väg från självföraktande Manhattan-yuppie via pårökt idealist till fullfjädrad kommunalpolitiker. Runt omkring honom finns ett myller av intressanta bikaraktärer, som Emile Hirschs engagerade gaylobbyist och James Francos tillbakadragne pojkvän, men det är ingen tvekan om vem det är som står i centrum. "Milk" är Sean Penns film, och inte bara för att han råkar se exakt ut som sin förlaga i fråga. Nej, han lyfter på egen hand en habil Oscars-film till en smått lysande saga om den lilla människan mot det stora etablissemanget. Det är ett obeskrivligt gripande porträtt.

Och precis som det ska vara i en skicklig biopic spelar det ingen roll att man vet hur det slutar. Harvey Milk må ha blivit mördad av en desperat ledamot efter bara ett år på posten, men det hindrar en inte från att sitta på helspänn och hålla tummarna för rosenblad och änglakörer. För om Sean Penn är så skrämmande kapabel till att skriva filmhistoria borde han väl kunna revidera vad som helst.