Som ett kombinerat magslag/stryptag. Så drabbar Lars von Triers "Melancholia". Sorgligt nog har den hamnat i skuggan av de roliga, men bisarra uttalanden Trier gjorde i Cannes för ett par veckor sedan. Där han högg Susanne Bier i ryggen och hävdade sig förstå Hitler. En pr-kupp eller bara ett skenande tåg av idiotisk provokationslusta? Vi får helt enkelt se. Tills vidare kan vi nöja oss med att konstatera att grevens senaste film håller mycket hög klass.

"Melancholia" är planeten som i filmens anslag sväljer jorden, eller fullkomligt pulvriserar den, om man så vill. Vidare så bjuder de första tio minuterna på ett mindre antal extremt långsamma tablåer som imponerar med en nästan löjligt underskön exakthet. En inledning snarlik den från Triers förra film, den natursadistiska "Antichrist". Här är dock bilderna i färg och betydligt glassigare, glossigare. En länk till Kirsten Dunsts drömmar men även en koppling till hennes yrke som art director. Dunst, som spelar Justine, utgör ena delen av syskonparet som står i filmens centrum. Den andra, Claire, gestaltas av Charlotte Gainsbourg. Två sidor av samma mynt. Vid första anblicken är Justine den obalanserade och Claire den rationella. Halvvägs in i filmen blir rollerna ombytta. Rationalitet går liksom inte ihop med evig död.

"En vacker film om jordens undergång", så lyder "Melancholias" tagline. Och det är precis vad det handlar om: att fånga in och försegla ett koncentrat av makalös skönhet. Som ett dokument till eftervärlden. Om "Antichrist" speglade naturen som hotfull så gör "Melancholia" det motsatta. Här är naturen magisk och storslagen. Ibland även pompös och lite högdragen, som i en specifik scen där Kirsten Dunst midnattsbadar naken i Melancholias starka ljus. Är scenen ironisk? Jag vet inte, men den funkar för mig. Det gör även vemodet som tyglar skönheten, eller gör den ännu starkare. När Melancholia uppenbarar sig, och ljudet bara blir högre och högre, töms biosalongen på syre och man sitter där andfådd och bara tycker att allt är så förbannat sorgligt och vackert. En av Triers bästa.