Det är dags att knyta ihop säcken på alla plan och få till något slags avslut. Salander måste nästla sig ur knipan hon har hamnat i och Blomqvist måste blunda för hotbrev och se till att försöka rentvå Salander genom att avslöja sammansvärjningen mot henne och sätta dit de högt uppsatta kostymklädda herrarna.

Lisbeth försökte i förra filmen av olika anledningar mörda sin pappa, men den jäkeln överlevde och ligger nu och surar hämndlystet, bara ett par rum bort på samma sjukhusavdelning som Lisbeth. Men familjeproblemen slutar inte här. Hennes halvbror, den blonde känslolösa och känsellösa Bond-skurken Niederman, är inställd på att röja henne ur vägen, men får snällt vänta tills hon skrivs ut från sjukan. Han fördriver tiden med att döda poliser och andra som kommer i hans väg, och att se på nyheterna på ett klyschigt och ondsint filmskurk-aktigt sätt. Men utan honom hade det inte blivit mycket till action här, så det är ett nödvändigt ont att han är med för att blåsa liv i den långsamma historien då och då.

"Män som hatar kvinnor", som jag verkligen gillade tack vare högt tempo, snyggt foto, fräschhet och fräckhet, regisserades av danske Niels Arden Oplev medan de två resterande delarna styrdes upp av Daniel Alfredsson. Det märks att det är olika typer av filmer, och del två och tre känns som i efterhand skrivna lågbudget-uppföljare till den första filmen, och att Alfredsson liksom fick jobba i skuggan av den första filmens stjärnglans.

"Luftslottet som sprängdes" är som vilken halvsjaskig svensk mellanklass-polisdeckare som helst som flimrar förbi på tv när man bläddrar runt mellan kanalerna en söndagskväll. Jag är en sådan där som inte har läst böckerna, och hade inte en susning om hur det skulle gå. Jag hoppades nog mest på att Salander skulle fortsätta rocka genom att vara den grymma tjej vi fått se att hon kan vara. Istället ligger hon under merparten av filmen i en sjukhussäng och mesar och gör återkommande produktplaceringar för en mobiltelefontillverkare och en ask med chokladpraliner. Jag tror att många biobesökare kommer att bli besvikna över hennes passivitet. Det går ju givetvis inte att hitta på en massa maffiga scener som inte var med i boken bara för tempots skull, men när både Salander och Blomkvist går på halvfart i två och en halv timme går luften liksom ur hela upplösningen och särskilt spännande blir det aldrig.

Duktiga birollsskådespelare i alla ära, men får de bara vara med i fragmentariska scener här och där och bidra till förvirring i virrvarret mellan hemliga sällskap, grupper, enheter eller vad det nu är så gör de dessvärre inte några underverk för helheten. Konceptet de hade tänkt sig från början hade fungerat bäst. Att enbart släppa första delen på bio och låta de resterande två bli tv-filmer som kunde avnjutas där hemma.

Jag ser faktiskt inga större skäl till att gå och se denna tredje del på bio, förutom att man precis sett del två och är för otålig för att vänta tills upplösningen kommer på tv eller släpps på dvd. Del ett och två har i Stieg Larsson-hysterins spår setts av miljontals biobesökare och förmodligen går lika många även och ser denna del på bio.

Filmskaparna kommer att få sina pengar, och det med råge. Hemliga sällskap som vill skicka mig hotbrev för att jag ger en markerande "Tummen ner" till den här avslutande tv-filmen som försöker ikläda sig rollen som biofilm göre sig därmed icke besvär.