Under en kurs i Filmvetenskap på Stockholms Universitet som hette "Film och kroppslighet", så fick vi se "Långt ner i halsen" på stor duk. Det var en spännande upplevelse och flertalet av oss i publiken skrattade generat och skruvade på oss inför nakenheten. Det var just det kursen gick ut på - att undersöka hur bland annat porrfilm påverkar oss kroppsligen, utan att vår hjärna, eller vårt sinne om man så vill - är där och tar förnuftiga beslut.

När jag lämnade visningen av "Lovelace" - filmatiseringen om "Långt ner i halsens" huvudrollsinnehaverska Linda Lovelace - så var jag också starkt påverkad. Både i kroppen och själen. Det här är en gripande historia om hur Linda blev Lovelace, och om hur 17 dagar i porrindustrin förändrade hennes liv för alltid.

"Långt ner i halsen" är en av de mest kända porrfilmerna som finns, och konkurrerade med samtida vanliga filmer om biopubliken. Linda blev stjärna över en natt och för alltid förknippad med sex.

Amanda Seyfried som bland annat varit med i "Mean Girls" och "Mamma Mia", spelar Lovelace och får här visa upp ett helt annat register än tidigare. Hon lyckas gripa tag i en naiv skörhet som är väldigt fin att se. Innan, när jag bara hört talats om den här filmen så tyckte jag det var synd att hon skulle göra rollen. Det känns som att många unga kvinnliga skådespelare känner sig tvungna att göra en sexig nakenroll för att bevisa att de har klivit upp i vuxenvärlden.

Det här är inte en sexig nakenroll. Det är ett porträtt över ett människoöde - en kvinna i klorna på kanske den värsta sortens manliga värld.

Filmen berättas finurligt nog i två versioner - den som var, och kanske fortfarande är den officiella, och sen Lindas berättelse. Jag tycker att man lyckas visa en historia om ett offer, som kanske tog några felbeslut och var något blåögd, men som fortfarande var just ett offer som jag som publik känner en stor sympati för. Aldrig blir det kladdigt eller mjäkigt och hon känns på sätt och vis stark. Det är bra filmberättande.

Precis som i "Boogie Nights" har historien till sin hjälp bra scenografi, kostym och resterande ensemble som hjälper till att bygga illusionen och skapa en verklighet kring storyn som känns trovärdig. Men där slutar likheterna. För i "Boogie Nights" så har huvudrollsinnehavaren Dirk Diggler (Mark Wahlberg) aldrig problem med själva sexakten, och blir aldrig straffad för sin sexualitet. Men det är kanske tyvärr så vår värld ser ut. Det görs skillnad på folk och folk. Beroende på kön.