Med ett 1990-tals pumpande soundtrack möter vi Jamie Randell, den härliga, charmiga killen som får alla tjejer på fall men som egentligen inte bryr sig om någon annan än sig själv och sin karriär, vilket är att sälja läkemedel. Han möter Maggie Murdock, en konstnärlig, tokig tjej som visserligen är sjuk, men sexet är okomplicerat och roligt så de tu kör så det ryker. Det blir väldigt mycket sex, överallt och när som helst, helt crazy liksom. Tills vardagen, känslorna och komplikationerna infinner sig.

Sex är en viktig beståndsdel i denna film, både sex som kärlek och sex utan kärlek. Till och med i snacket kring filmen så har det varit fokus på sex vilket i sig är en allvarlig varningstriangel. Jag har en teori om att alla filmer, där envetet PR-folk fokuserar på skådespelarnas eventuella on-set-romans eller nakenhet på duken, inte en lyckad film. Se bara på den hemska "The Bounty Hunter" från 2010. Allt snack om Jennifer Anistons och Gerard Butlers påstådda romans gjorde att filmen säkert sågs av många fler än den förtjänade. Ett klassiskt PR-trick alltså.

Teorin stämmer även i detta fall, för "Love and other drugs" är långt ifrån en fullträff. Jag orkar inte riktigt med den här filmen. Den är liksom överallt och spretar och kletar och jag blir alldeles utpumpad och förvirrad. Den försöker vara roligt sexig, babblig, smart, snabb, känslig, romantisk, viktig, seriös, tokig och sedan mynnar den ut i en viagrahyllning som känns helt utanför ramarna och överdriven å det grövsta. Dessutom ifrågasätter den läkemedelsindustrin samtidigt som den hyllar psykofarmaka. Kan inte låta bli att undra om läkemedelsföretaget Pfizer tjongat in cash i "Love and other drugs" budget. Det känns nämligen väldigt mycket produktplacering.

Jake Gyllenhaal som genomrutten mansgris övertygar inte mig över huvudtaget. Randells grabbighet känns pålagd och kantig och Gyllenhaal passar bättre som romantisk tänkare i "The good girl" (2002) än som slick kvinnotjusare i den här rullen. Sedan må han ha hundögon och en Hollywood-rippad kropp men personligheten, den måste komma inifrån. Anne Hathaway har jag aldrig riktigt förstått mig på, men hennes ögon utstrålar ärlighet i de mest intima stunder, vilket är fint och får mig att uppskatta begåvningen. Hennes karaktär är dock ganska osympatisk men det är en helt annan femma.

Är man lättroad, känslig och vill se Gyllenhaal och Hathaway nakna, då tycker jag man ska se den här filmen. Annars kan man gott låta bli.