"Mina föräldrar sa att de hade hittat en flicka åt mig. Jag visste att mitt liv skulle förändras mycket om jag gifte mig". Med ungefär de orden och en närbild på den unge huvudpersonen Alishers svårmodiga ansikte inleds "Long distance love". Bilder på ett fattigt Kirgizistan med smutsiga gator, en hund som rotar i en soptipp och fallfärdiga hus följer. Och vips är vi förflyttade till en verklighet och en kultur så fjärran från vårt eget välfärdssamhälle. Men den dokumentära filmen blir aldrig en främmande fågel eftersom den tar upp ämnen som är lika brännande aktuella världen över; skam över att inte kunna försörja sig själv och sin familj, kvinnomisshandel och kärlek på distans.

Här möter vi ett Kirgizistan där fabrikerna står tomma och folk dricker sprit ur bruna apotekarflaskor mitt på gatan. Allt är skitigt, trasigt och det ligger en slags uppgivenhet över varje bildruta. Detta är ett land där befolkningen lider svårt av sviterna efter Sovjetunionens sönderfall, det framstår tydligt bland annat när Alishers familj talar om att maten var mycket billigare då - idag räcker "en veckas lön till lite potatis och lök."

Nygifte 18-åringen Alisher ser, liksom miljoner andra centralasiater, ingen annan utväg än att bege sig till Ryssland i jakt på ett jobb. Hos sina föräldrar lämnar han kvar sin gravida fru Dildora med löfte om att komma tillbaka lagom till födseln.

Riktigt så blir det inte. Ryssland bjuder både på nöjen och umbäranden. Alisher märker att han börjar förändras - till något han inte tycker om. Samtidigt blir hans familj utkastad från sin bostad och både fru och mor är på väg att bryta ihop. Och varje gång de pratar med Alisher på telefon ställer de samma fråga; har du pengar att skicka till oss ännu?

Detta är en lågmäld kärlekshistoria och på samma gång ett tidsdokument målat i svarta färger. Fast det finns en strimma hopp och den lyser klart i bakgrunden.

"Long distance love" är en film som är nyttig för oss i väst att se - den påminner oss nämligen om hur bra vi faktiskt har det.