Änkan Elisabeth, lever ett lugnt och tillbakadraget liv på landet. Men när hon får höra om terrorbombningarna i London är hennes första reaktion att ringa sin dotter. När dotter efter upprepade samtal inte svarar i telefon lämnar Elisabeth gården och ger sig ut för att leta efter dottern Jane.

Snart upptäcker Elisabeth hur lite hon egentligen visste om sin dotters liv i London. Hennes sökande leder till ett möte med en man som heter Ousmane. Han har lämnat Frankrike för att leta efter sin son som han inte sett sen han lämnade Afrika för många år sedan. Snart blir det klart att de två barnen kände varandra väl.

"London river" är en film om fördomar och rädsla för det okända. Om att vi människor egentligen är ganska lika oavsett hudfärg, religion eller nationalitet. Både Brenda Blethyn (Elisabeth) och Sotigui Kouyaté (Ousmane) är lysande i sina roller. Ändå saknar jag något i den här filmen.

Budskapet har fått bli viktigare än filmupplevelsen. Jag förstår vad man vill säga, jag ser det men jag känner det inte. Det är för lite drama för att vara ett drama. Jag kan förstå och respektera att man har valt att gör filmen på det sättet, att inte alltid ta till extrema motsatspar utan vanliga människor.

Frågan är - når man ut? De som redan delar regissörens Rachid Boucharebs världsbild kommer att gå och se filmen och få bekräftelse. Men jag kan inte tänka mig att det var syftet med "London river". Varför göra en film som kretsar kring ett budskap som endast de redan frälsta kommer att se?

Men jag kan inte ge den här filmen "Tummen ner", det är ändå en välgjord berättelse med fantastiska skådespelarinsatser.