I dokumentären "Ljusår" får vi följa med filmskaparen Mikael Kristersson in i hans egen trädgård i Falsterbo. Det är en film på hundra minuter som utspelar sig på en och samma plats men när man lämnar biosalongen kan man inte annat än förundras över hur mycket mer det fanns att se.

Tittaren får se talgoxen när den letar mat, boar, matar sina ungar, se larver födas, katten spana, igelkottar på nattpromenad. Allt är enkelt och vardagligt, det mesta kan vi se bara vi tittar ut genom vårt fönster. Ändå fångas jag med och vaggas in i filmen. Det känns befriande med en dokumentär som inte skriver oss på näsan utan bara låter en betrakta och inte kräver någon hjärngymnastik.

Jag blir åter igen en tvååring som ser en rödhake för första gången och kan i mitt inre höra mammas röst som förklarar vad det är. Jag känner barnslig sorg när en av fågelungarna inte överlever och fylls av glädje när en annan tar sin första flygtur.

Dokumentären blir för mig hundra minuters terapi och avkoppling. Mikael Kristersson gör dessutom ett utmärkt arbete med ljudet. Ena sekunden isolerar han ljudet för att i nästa ge ett smakprov på hur mycket annat ljud det finns omkring, vilket får en att känna den lilla trädgårdens storhet. Till och med något så vardagligt som ett par droppande istappar blir intressant och man sitter och följer dropparnas fall som om man aldrig sett något mer fantastiskt.

Det är just det vardagliga som ger filmen dess kraft. Den lägger uppmärksamheten på allt det vi har omkring oss varje dag, som blivit så vanligt att vi har slutat titta. Man tvingas att bli som ett barn på nytt och se allt som om det vore för första gången. En sann upplevelse.