Efter jag sett "Happiness" 1998 var jag överväldigad. Det är en magnifik, tragikomisk berättelse som inte backar för vare sig pedofili eller ring-och-stöna-pervon och det bästa är att den aldrig blir mästrande men däremot väldigt rolig i allt elände. Regissören Todd Solondz har därefter stått högt upp på min lista och när fantastiska "Palindromes" (2001) sista rutor ebbade ut så var jag beredd att placera honom på samma avsats med mina andra favvisar; Kubrik, Coppola (Sofia), Hitchcock med flera. Därför var mina förväntningar på "Life during wartime" skyhöga och det är ju ärligt talat inte en bra förutsättning för att rättvist kunna bedöma en film.

Karaktärerna från "Happiness" återkommer i andra skepnader i "Life during wartime", ett grepp som fungerar väldigt bra. Det är suggestivt och ger filmen ett extra skikt som är intressant. Filmen utspelar sig cirka tio år efter det att "Happiness" slutade. De tre systrarna Helen, Trish och Joy har gått vidare i sina liv och pedofilpappan har sonat sitt brott i fängelset. Man behöver inte ha sett den tidigare filmen för att hänga med i den nya men det är klart att vissa scener och situationer känns ditplacerade för att igenkänningen ska komma till sin fulla kraft. Landet de lever i är i krig, men kriget bekämpas även på hemmaplan inom familjen, hemmet och i kärleken.

Den stora frågan som behandlas är hur man förlåter någon som har gjort något riktigt illa. Eller om det är bättre att glömma. Tonen är såklart ordentligt tragikomisk och jag gillar det, däremot stör jag mig på spökena som dyker upp och på hur envetet Solondz vill få oss att fundera över hur man förlåter. Inte bara en gång utan gång på gång och till slut blir det för mycket. Jag kan tycka att pretentioner är bra i många fall, det betyder att man bryr sig om sitt hantverk, men här blir det lite som om han vore på tjack och tjatar hål i huvudet på oss. Det är klumpigt och klantigt i budskapsivern och det finns varken tid eller utrymme för reflektion. Kanske är det även så att frågan som ställs är för stor för filmen och därför aldrig engagerar på riktigt? Det är en intressant film, men tyvärr inte mycket mer än så.

Dock är jag vuxen nog att förlåta Solondz för "Life during wartime", men jag glömmer däremot inte. Nästa gång vill jag se något smidigare, som känns mer. Bättre kan han.