Letters from Iwo Jima utspelar 1944 sig på den lilla ön Iwo Jima mitt i brinnande krig. De japanska styrkorna är i färd att befästa stränderna för den väntande amerikanska invasionen när den nye befälhavaren Kuribayashi (Ken Watanabe) anländer. Han sätter direkt igång med att flytta om styrkorna och ändra försvarsplanerna, något som väcker irritation bland de mer konservativa officerarna på plats.

Samtidigt får vi följa den spjuveraktige soldaten Saigo (spelad av den japanske popstjärnan Kazunari Ninomiya) i det hårda och monotona arbetet att bygga upp försvarsverken. Redan här signalerar Eastwood att det inte är en traditionell krigsfilm, då Saito är allt annat än den traditionella fanatiska japanska soldaten som vi är van att se. Han vill mest av allt hem till sin familj och sitt lilla bageri.

För att vara en krigsfilm har Letters from Iwo Jima ett otypiskt lugnt tempo. Den tar tid på sig att introducera karaktärer och öns ogästvänliga men vackra natur får ta plats. Men när striderna väl sätter igång är de intensiva och skräckinjagande. Japanernas knappa försvar krossas sakta men säkert av de fullkomligt överlägsna amerikanska trupperna. När Saigos värn blir kringränt tar kompaniets officer livet av sig i skam och soldaterna beordras att följa hans exempel. I en fruktansvärd scen ser Saigo sina kamrater spränga sig till döds med sina handgranater en efter en, innan han beslutar sig för att fly från vanvettet.

Kuribayashi och Saigo är filmens huvudkaraktärer och båda två är sansade och sympatiska. Visst finns det gott om osympatiska japanska karaktärer i filmen men överlag känns det som om Eastwood serverar en nyanserad skildring av de japanska trupperna som individer och inte som en fanatisk massa. Ett fåtal scener balanserar på gränsen till det lite klumpigt sentimentala på ett sätt som inte känns som om det hör hemma i en film som den här. Men i det stora hela är Letters from Iwo Jima bra och faktiskt lite nyskapande.