1980-talet, Libanon - ett land i spillror. Tre soldater instängda i en pansarbeklädd krigsmaskin plöjer fram över Libanons gator. Det är klaustrofobiskt och infernaliskt spännande. Minimalism på film imponerar på mig, att utifrån en inte mer än tio kvadratmeter stor spelplats lyckas skapa stor dramatik.

"Lebanon" är närmast ett kammarspel à la "Das Boot" där de tre männen tvingas samarbeta eller dö en för tidig död. Via filmtekniska medel, små ljud, buller, vibrationer och en skakig kamera skapas en närvarokänsla och en oro, samma oro som manarna upplever.

Vagnföraren ställer in kikarsiktet och ser utifrån den metalliska bestens ögon förödelsen. Han får aldrig andas den smutsiga, rökfyllda luften, aldrig känna paniken därute eller höra kvinnorna skrika hysteriskt. För honom är allt närmast en film som dygnet runt rullas upp framför hans ögon.

Overklighetskänslan är påtaglig och spänningen total. Det är rått, skoningslöst och obarmhärtigt. "Lebanon" aktiverar alla sinnen och håller mig fastklistrad vid biostolen ända fram till the bitter end.