En narf har bosatt sig i en pool och ska efter ett väl utfört uppdrag hämtas upp av en stor eatlon och återvända till Den blå världen. Men en ondsint icke-laglydig skrunt lurar i gräset vid poolen och kommer troligen att käka upp henne snart. Såvida inte trädvarelserna tartutics tar hand om lagbrytaren först, vill säga.

Det låter ganska flummigt, va? Bra, för det är det intryck den här filmen ger. Det är en saga som utspelar sig i närheten av Philadelphia och handlar om mötet mellan en sorts sjöjungfru och de boende i ett hyreskomplex. Fastighetsskötaren är den som träffar henne först och inom kort förstår sig på hennes något långsökta problem. För att hon ska kunna ringa hem och bli upphämtad av en jättestor örn krävs nämligen samarbete från den mänskliga sidan. Det behövs en helare, en tolk, en beskyddare och lite andra personer, och kruxet är nu att luska ut vilka av de boende i huset som egentligen är utsedda att ha dessa roller. På fem minuter lyckas hyresvärden få sina hyresgäster att köpa hela narf-konceptet och få alla att engagera sig i hur de ska överlista den gräsmattekamofluerade hundliknande skrunten.

Han som har skrivit spektaklet och sen producerat, regisserat och dessutom gett sig själv en roll i filmen som den som kommer att uträtta storverk här i världen är ingen mindre än M. Night Shyamalan (Sjätte sinnet, The Village, Unbreakable). Ska ni se filmen så behöver ni dock inte oroa er över att det som vanligt ska sluta med en twist som är menad att göra oss förvånade, förbluffade och förvirrade. Här handlar det nämligen bara om förvirring, och det är faktiskt mycket på grund av alltför stor övertydlighet. Det finns inget utrymme för egna teorier eller klurande och skrämseleffekterna består i att skrunten springer runt och morrar lite eller ligger i gräset och glor. Det som är mest skrämmande är Shyamalans inställning till sin omgivning. Med det här kasta-skit-på-de-som-inte-gillar-mina-filmer-projektet idiotförklarar han inte bara sin publik utan även sig själv.