Parkin lever ensam i sin stuga efter ett misslyckat samliv med en besvärlig kvinna. Han är melankolisk, men trivs med sin solitära tillvaro. När Constance under en skogpromenad ser Parkin halvnaken tvätta sig, vaknar känslor, som först gör henne förskräckt. Men passionen går inte att hejda och till sist tar den över deras liv. Det är intressant att se hur blyghet för nakenhet är svårare att komma över än själva sexakten. Det tar tid innan de vågar kyssas och ännu längre innan de förmår uttrycka sin kärlek med ord. Men när motstånden är borta, lever de hämningslöst ut lustar och livsglädje. Det är oerhört befriande att se deras nakna, vilda dans i ösregnet eller när de smyckar varandras kroppar med blommor.

Handlingen är förlagd till 1900-talets början i Frankrike. Klasskillnaderna är stora. De slitna, smutsiga gruvarbetarna stirrar trotsigt på överklassen. Constance försöker överbrygga de sociala skillnaderna med vänlighet och ett och annat försvarstal inför sin klasslojale, rigide make. Skogvaktaren inser faran av att knulla sin herres hustru, men kan inte behärska sin drift och Constance uppmuntrar honom. Han förstår att deras olika, sociala ställning hindrar dem från att bli ett etablerat par. Charlotte försöker finna lösningar och lyckas slutligen övertyga Parkin.

Filmfotot fångar skönheten i naturens växlingar och kärleksparets koreografi under herdestunderna i skogvaktarstugan. Manuset är utmärkt, men underordnat bildspråket. Kroppar, ögon, rörelser och miljöer berättar rakt och enkelt om karaktärernas känslor och storyn tecknas utan omsvep. Huvudroller och biroller är välbesatta och välregisserade. Inga karikatyrer eller stereotypa figurer.

Filmen har inslag av klasskampen i Strindbergs drama "Fröken Julie". Passionen är både en säkerhetsventil och en protest mot den kvävande sociala ordningen. Constances sexuella uppvaknande är kopplat till Europas politiska och sociala brytningstid. Filmen har prisbelönts med Frankrikes egen Oscar, "César", för bästa film, bästa regissör, bästa skådespelerska, bästa manus och bästa foto. Musiken är välvald och delvis specialkomponerad.

Slutscenerna går lite för snabbt. En berättarröst till amatörbilder ger en småslarvig resumé för att förklara fortsättningen. Till sist är man dock tillbaka hos Constance och Parkin, där de sitter vid vägkanten och gör upp med rädslor och betänkligheter. Parkins snabba utveckling från motstånd till underkastelse känns förhastad och snudd på trovärdig.

Tyvärr var filmkopian skrapig och raspig på pressvisningen. Paus för kaffe och toa fick man ordna själv, men man ville ogärna bryta stämningen. Filmen är en intagande upplevelse av ovanlig art, främst för dess mod att berätta en kärlekshistoria i en spännande tid utan jargonger eller sedvanliga grepp i branschen. Det är ett sensuellt och fängslande drama, som övertygar med sin ärlighet och osentimentala berättarteknik.