Dustin Hoffmans fina regidebut är baserad på en pjäs och för tankarna till en annan trevlig seniorfilm, "Hotel Marigold", som handlar om ett pensionärsboende i Indien. Även den med den ljuvliga Maggie Smith ("Downton Abbey") i en av de bärande rollerna.

Här kretsar handlingen kring de boende på Beecham House, ett hem för pensionerade musiker och operadivor. Det slottsliknande huset på den natursköna, brittiska landsbygden för, för övrigt, tankarna till ovannämnda succéserie.

Det här ålderdomshemmet är fyllt av musik och glädje, dess originella invånare har en gång tagit emot publikens jubel på de stora scenerna runtom i världen och musiken spritter fortfarande i allra högsta grad i deras åldriga kroppar. Nu närmar sig den årliga galan, då traktens prominenta invånare bjuds in och förhoppningsvis också lockas att ge finansiellt stöd för att rusta upp Beecham house.

Den excentriske, kaftanklädde Cedric (charmigt spelad av Michael Gambon) leder förberedelserna med järnhand, men håller på att gå upp i limningen när galans stora namn hastigt och olustigt insjuknar och måste dra sig ur. Katastrofen och krismötena är ett faktum.

I samma veva checkar den gamla operastjärnan Jean Horton (Maggie Smith) in och därmed är den legendariska kvartetten som gjorde Rigoletto en gång fulltalig. På plats finns ju redan Jeans exman Reginald (ömsint gestaltad av Tom Courtenay) och deras vänner Cissy och Wilf (en skojfrisk och pilsk Billy Connolly). Problemet är bara att Reginald avskyr Jean som svek honom bittert i ungdomen och Jean i sin tur vågar inte längre sjunga av rädsla för att förstöra publikens minne av henne.

Det här är en feelgood-film av klassiskt snitt, kryddad med några, lagom puttriga stereotypa gamlingsskämt (om demens och snuskgubbar som flirtar med den unga personalen) och mys-stämning i princip rakt igenom. Men på ett subtilt sätt, och utan att alls fördjupas, tas också rädslan och olusten inför att åldras och fruktan för döden upp. I en scen rullas en av de boende ut på bår till ambulans, enligt den tårögda läkaren "drabbad av de vanliga problemen" och då stannar all aktivitet upp i frukostrummet och de annars så skojfriska gamlingarna tystnar. Hotet om att livet när som helst kan förändras leder inte till förlamning utan tvärtom, till en sprudlande, kreativ tillvaro. Och insikten om att det aldrig är försent att få ut det av livet som man alltid drömt om.

En av de stora behållningarna med filmen, förutom det excellenta skådespeleriet, är att tvättäkta före detta operadivor och musiker gör birollerna.