"Kon-Tiki" bygger på den smått otroliga bedriften av norske upptäcktsresanden Thor Heyerdahl, då han 1947 tillsammans med fyra halvgalna lycksökare skulle bevisa för en hel värld att Polynesien hade befolkats från Sydamerika, och inte i från Asien, som vetenskapen på den tiden gjorde gällande. Efter 101 dagar på havet tog man sig också i land. Då hade man drivit med havsvindar och strömmar, hela vägen från Peru till Polynesien. Samma väg som Heyerdahl var övertygad om att Polynesiens urinvånare hade kommit.

Thor Heyerdahl hade givetvis hybris 1947, då han ville sätta sig själv och Norge på kartan. Det känns tyvärr som om filmskaparna bakom "Kon-Tiki" lider lite av samma sjuka, som om 60 år av norsk frånvaro i stora internationella filmsammanhang ska kompenseras på två timmar, och det låter sig inte riktigt göras.

Visserligen räckte det hela vägen fram till en Oscarsnominering för bästa utländska film. Och det är en väldigt påkostad och vacker film. Många scener för tankarna till en av filmårets allra bästa (i mitt tycke), Ang Lees "Berättelsen om Pi". Mötet mellan människan och havet och dess invånare är en fröjd att beskåda. Men här smyger sig nästa problem också in - att skådespelarna är för snygga. Tre av fyra norrmän ser ut som solbrända skidåkare, på landslagssemester, med tvättbräda och blont hår. Jag förstår att man har tänkt att det är trevligt med snygga kroppar, men det är tyvärr helt ointressant att titta på i längden. Och det känns snart som om man försöker sälja en norsk image i varje frame. Enda gången det blir trovärdigt är när kameran hamnar på svensken på flotten, Gustaf Skarsgård. Han som inte har en superkropp, utan är lite saggig och ser svag ut, precis som oss andra.

Det finns också en skev självbild när den norske upptäcktsresanden rör sig i stora världen, när han upptäcker nya öar i Sydostasien, och när han söker finansiering i New York och Sydamerika. Han gör det visserligen med ett härligt självförtroende, men det gestaltas lite distanslöst, som om inte bara Thor Heyerdahl själv tror att han är en frälsare med ett uppdrag direkt från polynesiernas gud (Tiki), utan att även filmskaparna tror det. Jag önskar att jag rycktes med i deras övertygelse och Heyerdahls känsla av att ingenting kan stoppa honom, men jag gör inte det. Jag tycker mest att han beter sig galet och att han gör märkliga prioriteringar.

Intressant är det faktum att man idag, genom DNA-teknik, vet att Thor Heyerdahl hade fel. Polynesien befolkades inte från Sydamerika utan i från Asien. Det är något som skaparna bakom "Kon-Tiki" väljer att bortse från. Kanske gör man det för att man inte vill ta någon ära ifrån sin nationalhjälte, men det faktum att hans tes var felaktig gör ju inte hans bedrift sämre, snarar tvärtom. Det gör att Heyerdahls besättning på flotten Kon-Tiki sannolikt är de enda i hela världen som har flutit med havsströmmar och vindar, från Peru i väst till Polynesien i Öst. En helt osannolik bedrift.

Dokumentärfilmen som Heyerdahl och hans besättning gjorde under sin expedition vann också sin Oscar, som 1951 års bästa dokumentärfilm. Jag hade gärna sett den filmen, för helt klart så var Thor Heyerdahl en ovanlig visionär och mycket viljestark man.

Det får mig att tänka på en annan norsk hjälte, satiriske författaren Erlend Loe. I hans bok "L" från 1999 får vi lära känna en mer samtida upptäcktsresande, som med samma övertygelse som Heyerdahl 1947 bestämmer sig för att Polynesien måste ha befolkats via havsisen, av skridskoåkare. Tillsammans med några norska lösdrivare som måste fly landet startar han sin dödsdömda expedition - att korsa Atlanten på skridskor. Det är precis den distansen som "Kon-Tiki" saknar. Jag tror att "L" skulle kunna bli en helt fantastisk film!