Andrzej Wajdas senaste Oscarsnominerade film kretsar kring den historiska Katyn-händelsen där 20 000 polska officerare mördades brutalt av sovjetiska soldater. En händelse som ryssarna försökte tysta ner in i det sista. Personer som kunde ha någon som helst kännedom om massmorden avrättades.

I "Katyn" får vi följa fyra familjer som alla har familjemedlemmar som kidnappas av de sovjetiska trupperna. Anna tappar bort sin älskade man Andrzej. Hon får en dag besked om att han stupat i kriget, men i själva verket är han ett av dödsoffren i Katyn-massakern. Filmen behandlar också den så kallade Katyn-lögnen, där Ryssland tvingade ett ockuperat Polen att hålla tyst om sanningen i över 50 år.

Som tidsdokument är "Katyn" viktig. En film som berättar en hemsk historia ytterst få har kännedom om. Wadja har också gjort sin research väl och intervjuat bekanta till dödsoffren. Men viktig betyder inte alltid bra. För som filmisk upplevelse lämnar den en del att önska.

Trots starkt skådespel, vackert foto och en dialog som känns naturlig misslyckas filmen med att engagera publiken. Främsta orsaken är de filmiska karaktärerna.

Några av huvudrollerna i filmen, Anna, Agnieszka, Andrzej och Lt. Jezy är alla personligheter jag aldrig riktigt får grepp om. Och flera gånger presenteras nya människor som strax därefter mördas. Helhetsintrycket blir något hattigt. Man får svårt att riktigt engagera sig i filmen, som dessutom är för lång. Svårt är också att hänga med i alla historiens turer. Antagligen bör man vara polack och insatt i sitt lands historia för att fullt ut förstå den historiska kontexten och därmed uppskatta filmen.

Andrzej Wadja gör mig djupt besviken. "Katyn" är det typiska exempel på film som hyllas till skyarna bara för att den tar upp ett viktigt ämne. Men det räcker inte. Utförandet och hur man lyckas engagera publiken är oerhört viktigt. Potentialen finns där, men går dessvärre till spillo.