Man kan inte lyckas jämnt. Simon Staho, vår käre Bergman-vän med kritikerrosade filmer som "Himlens hjärta" och "Dag och Natt" i bagaget, har i och med "Kärlekens krigare" gjort sitt första riktigt stora magplask. Kärlekens krigare är en patetisk, pinsamt dålig ursäkt till film, amatörism på hög nivå.

Ida blir som sexåring antastad av sin fader. Ungefär tio år senare bestämmer hon sig för att tillsammans med flickvännen Karin hämnas honom. Den föga originella historien är berättad i plågsamt långsamt tempo och har en krystad, trögflytande dialog man inte kan annat än skratta åt. Josefin Ljungman som Ida gör en ok insats, medan Shima Niavarani som Karin verkar läsa direkt ur manus.

Svart-vita tablåbilder och en stillastående kamera som står utanför stängda dörrar eller iakttar flickorna på avstånd. Ett konstnärligt bildspråk med mycket närbilder och skuggspel. Pretto är bara förordet. Det är Bergman eller Haneke draget till sin spets. Ett bildspråk så övertydligt, överdrivet och påtvingat.

Filmens tydligaste Akilles-häl är dialogen, hur flickornas samtal pågår i evigheters evighet och där inget vettigt sägs. En mening, och så tystnad. En mening, och så någon minuts stirrande ut i intet med nollställd blick och min. Varför? Vad är poängen?

Svaret är att det inte finns någon, ingen som når oss i publiken i alla fall. Man kan välja att antingen skratta eller gråta. Jag väljer sistnämnda. Annars skulle jag inte stå ut med Stahos självplågeri. "Kärlekens krigare" är ett haveri till film och utan tvekan en av årets stora kalkoner, alla kategorier.