Filmen bygger på nobelpristagaren Gabriel García Márquez fantastiska bok (1985) med samma titel och handlar om de tre säregna människorna, deras åldrande och livslånga kärlek. Fermina Daza är en envis och svårflörtad flicka och spelas av Giovanna Mezzogiorno med en distans och kyla som gör karaktären ointressant och Florentinos besatta kärlek omöjlig att förstå. Hennes, i stort sätt enda, uttryck är att dra upp axlarna, flåsa och stirra med vidöppna ögon blir tröttsamt i längden. Som 73-årig kvinna övertygar hon ännu mindre med dåligt teatersmink och nollställt ansikte. Florentino spelas som ung charmigt av Unax Ugalde. Som vuxen och gammal spelas han trevande av den annars karismatiske, duktige Javier Bardem, som här stapplar onaturligt omkring och bjuder på fåniga leenden. Läkaren görs övertygande av elegante Benjamin Bratt. Birollerna är välbesatta, inte minst Florentinos mamma, som spelas färgstarkt och gripande av Fernanda Montenegro.

Alfonso Beatos filmfoto är utsökt. Skickligt fångar han intimitet och panoramor med fokus på dramat och rollfigurernas liv och leverne. Manus av Ronald Harwood följer bokens handling och replikerna är, lämpligt nog, ofta hämtade från romanen. Musiken är många gånger överdådig och förstärker redan dramatiska scener intill pekoral. Regin av Mike Newell är teatral, oftast överdriven eller övertydlig och som, jämte det diskutabla personvalet, gör att de båda huvudrollsaktörerna ytterligare förlorar i trovärdighet.

Filmens vinnare och mästare är scenograf, kostymör och rekvisitör. In i detalj och med förbluffande stilkänsla och trovärdig autenticitet har de skapat sekelskiftesmiljöer i sydamerikanska hem och hamnstäder. Till deras förtjänst hör också att de aldrig faller för frestelsen att låta dräkter, interiörer eller rekvisita ta över för att vinna poänger på bekostnad av dramat.

Filmen kan i vissa avseenden jämföras med "Borta med vinden" som monumentalt kärleksepos, men "Kärlek i kolerans tid" når knappt upp till hygglig standard, beroende på bristande regi och aktörernas osäkerhet om karaktärerna. Första filmhalvan var irriterande banal och tråkig med ideliga överspel för att kompensera konstnärlig frånvaro. Andra filmhalvan hade några komiska scener, som fångade intresset en stund. Slutet, som också är filmens början, är dålig såpopera. Men se filmen för miljöernas, tillbehörens, statisternas, birollernas och fotots skull. Det räcker en bra bit, men räddar tyvärr inte filmen som helhet.