Filmen, baserad på Gabriel García Márquez bästsäljare med samma namn, handlar om den livslånga och omöjliga kärleken mellan en man och en kvinna från olika samhällsklasser.

Boken är säkert ett rikt och känsligt stycke skrivkonst, men i filmöversättningen saknas de scener som fångar mitt intresse för karaktärerna. Det känns som en bildsatt roman, där magin och känslan för huvudpersonerna, som i romanen säkerligen kommer fram genom detaljerade kartor över deras psykologi, förlorats. Resultat blir väldigt platt och handlingsfattigt, vilket är synd, eftersom filmen är både vacker och välspelad.

Ett annat problem avslöjas redan i filmens titel. Att basunera ut "Kärlek" när man döper en film på samma tema fungerar inte på mig. Bra kärlekshistorier ska istället handla om någon helt annat, så att kärleken får överraska och slipper kännas påtvingad. Att ordet "Kolera" dessutom ryms i titeln känns direkt missvisande, och får det japanska blixtanfallet i "Pearl Harbour" att framstå som en genialisk fond för en kärlekshistoria. Så lite vikt läggs nämligen vid det faktum att en dödlig epidemi drabbat världen att det bara gör mig förvirrad. Jag sitter och väntar på att någon ska dö i kolera, och jag blir bara lurad.

Däremot lyckas filmen förmedla ett mycket viktigt budskap, i en tid då fixeringen vid ungdomlighet och ålder blivit absurd; Kärleken vet ingenting om ålder. Och äkta kärlek är evig. Det är ett budskap jag förstår även utan en äldre tolk i biosalongen.