För en mindre evighet sedan, befogad kliché i det här sammanhanget, var Ralph Macchio störst bland landets alla ungdomar. Han vred näsan av Madonna och konkurrerade ut Samantha Fox på planschfronten. I tidningen Okej fick han mer utrymme än KTH:s nya Craydator. Det handlade om "Karate kid". Det handlade om liv och död. Nu händer det igen.

Tycka vad man vill om alla dessa remakes men Harald Zwarts tolkning av 1984 års version hör till en av de bättre på länge. Grundstrukturen är den samma som i originalet men innehållet skiljer sig bitvis från John G. Avildsens film. "Karate kid" anno 2010 utspelar sig i Kina istället för i LA. Karaten har ersatts av Kung Fu och Ralph Macchio muterats till en liten, liten pojke vid namn Jaden Smith. Nu kanske ni instinktivt utbrister i ett djuriskt "Neeeej!" och nostalgiskt snedtrippar upp på vinden efter den där vhs-boxen med "Karate kid" 1, 2 och tre. Gör inte det. Även om Jaden Smith inte riktigt övertygar som slagskämpe så är han garanterat bättre än en 49-årig gubbe med ölmage.

Annars så känner man igen sig: mobbad pojke börjar träna kampsport för att kunna försvara sig mot skolans värstinggäng, blir kär och mognar. Det sistnämnda står Jackie Chan för. Chan som tidigare briljerat i filmer som "Rumble in the Bronx" och "Drunken Master" gör här en av sina bästa roller. De snabba nävarna och känslan för clownartad humor lämnas därhän och en typ av skådespeleri man annars inte associerar med Jackie Chan bereds plats. Lite grann som Van Damme i "JCVD" alltså. Imponerande.

"Karate kid" har trots allt ett par problem. För det första så är den på tok för lång. 140 minuter är krävande för vilken vuxen människa som helst och nu snackar vi barnfilm! För det andra så tycker jag att våldet i filmen nonchaleras. I en film som "Karate kid", där huvudkaraktärerna är i nedre tonåren och publiken lika gammal, borde våldet ha bantats avsevärt. Det övervåld som bitvis skildras i filmen är inte realistiskt. Annars så skulle jag vilja påstå att "Karate kid" är sommarens stora ungdomsfilm.