Minns ni Fröken Julie från skolan? Om inte, kommer här en kort resumé. Skådeplatsen är ett sörmländskt herrgårdskök en ljummen midsommarnatt i slutet av 1800-talet.

Greven är bortrest, och därmed är, av herrskapsfolket, endast den unga fröken Julie hemma. Hon dras som en magnet ned till köksregionerna där hon flirtar skamlöst med betjänten Jean. Han i sin tur, sällskapar med kokerskan Kristin och avböjer därför först, lite halvhjärtat, Julies inviter. Men, det vill sig inte bättre än att de båda hamnar i säng innan solen har gått upp och nu är rollerna ombytta - Julie är förtvivlad över "sitt fall" och Jean tycker sig nu stå över henne. Det är inte längre hon som befaller och styr situationen utan han. I detta skamliga läge, är greven på väg hem och tiden knapp för det omaka paret. Vad ska de ta sig till?

Skådespelerskan Helena Bergström har medverkat i flera Strindberg-pjäser genom åren. Som regissör har hon tagit sig an Fröken Julie två gånger tidigare. Först i en uppsättning på Stockholms stadsteater, med Nadja Mirmiran (Julie), Björn Bengtsson (Jean) och Sofi Helleday (Kristin) i rollerna. Samma proffsiga trio fick följa med till webbserie-versionen som sändes på SVT Play förra året och nu också till långfilmsversionen.

Helena har droppat titelns Fröken och kör kort och gott på "Julie". I intervjuer har hon berättat att hon vill signalera att det här handlar om en människa som skulle kunnat leva idag och att dramat faktiskt involverar tre personer, inte bara en fröken.

Helena vill med filmen nå en yngre publik, en publik som kanske valt bort Strindberg för att han anses vara "dammig och för tjusig". Men Fröken Julie behandlar tidlösa teman som kärlek, identitet, strukturer och klasskillnader. Och den handlar ju faktiskt om tre unga människor.

Och där håller jag med Bergström, stycket är på många sätt relevant idag och trots att det är skrivet 1888 känns språket (och i filmen förhåller man sig troget till förlagan) relativt modernt.

Men pjäs som film, undrar skeptikern. Jo, det fungerar faktiskt även om scenrummet är begränsat och handlingen till största delen består av dialog. Något yngre tittare kanske skulle finna det tråkigt på pappret.

Men Bergström har förstärkt triangeldramat och givit det en nerv, genom att bland annat ge Kristin större utrymme. Tillbakablickar och naturscener ger extra krydda. Skådespeleriet vibrerar av liv och känslor och allt detta sammantaget gör "Julie" till en sevärd film och en utmärkt introduktion till Strindberg.