Det börjar med en smäll. En trupp afrikanska barnsoldater ledd av 16-åriga Johnny Mad Dog rusar genom en byggnad. De är våldsamma, slår sönder möbler och skjuter på allt som rör sig. En medelålders man blir utdragen ur sitt hem och efter ett tag hans son, som fadern desperat försökt gömma. Johnny och hans mannar börjar hetsa ynglingen och det hela slutar med att han mot sin vilja skjuter fadern och därefter går med i staben.

En fruktansvärd öppning som verkligen sätter nivån för resten av filmen. För på samma sätt fortsätter det. Scen efter scen, den ena brutalare och hänsynslösare än den andra. Ändå blir den aldrig överdrivet effektsökande. "Johnny Mad Dog" engagerar, imponerar och äcklar (på ett positivt sätt) med sin realisering av afrikanska barnsoldaters absurda tillvaro.

Johnny, hans kollega No Good Advice och de övriga barnen är alla uppväxta i krigets Liberia med kängorna på och AK4:an över axeln. Krig är allt de känner till - att sprida skräck bland invånare, härja, våldta och mörda, tills man själv träffas av kulan. Som kapten uttrycker det - "Don't wanna die, never get born".

"Johnny Mad Dog", baserad på Emmanuel Boundzéki Dongalas framgångsrika bok med samma titel och producerad av Mathieu "Medan vi faller" Kassovitz, är en rå, hänsynslös och fascinerande historia. Ett högt tempo i berättandet med snabba klipp och skakig kamera bidrar till känslan av brutal vardag och allmänt kaos. Likaså gör den högljudda dialogen, som stundtals är väl skrikig och gormig. Ungdomarna får sin röst hörd genom svordomar och att vara just högljudda och våldsamma.

Regissören Jean Stéphane Sauvaires val att bara casta verkliga barnsoldater ifrån gatan till filmen har bidragit till en stark känsla av realism. Ett ofta sviktande skådespel är det vanliga resultatet när amatörer står för agerandet, men så inte här. Tvärtom är skådespelet mycket starkt. Däremot lämnar porträtten av de unga krigarna en del att önska. De är demoner, punkt slut, utan minsta mänskliga drag. En mer nyanserad, mindre svartvit bild hade ökat vår sympati för barnen. Samtidigt gillar jag regissörens totala ignorans för vårt behov av att ha någon att känna med.

Den enda vi kan identifiera oss med är Laokole, en stark, orädd flicka som kämpar hårt för att rädda sin krigsskadade fader ifrån det smattrande kulregnet. Laokole blir också den enda person i filmen som vågar konfrontera den galna hunden Johnny. Och ett litet ljus tänds i den annars så mörka tunnel som är "Johnny Mad Dog".

Hemskt var ordet. Många är de krigsfilmer jag sett genom åren, men frågan är om inte Jean Stéphane Sauvaires film tar priset. Med starkt skådespel, realism, teknisk finess och utan onödig sentimentalitet och för mycket effektsökande blir "Johnny Mad Dog" mer än bara en krigsfilm i mängden. En mardröm till film jag kan rekommendera alla att genomlida.