Det brukar gå ett tag mellan filmer som på ett trovärdigt sätt transporterar dig till en helt annan värld. "John Carter" är just en sådan film. Jag får en bild i huvudet av George Lucas som ser filmen, och bestämmer sig för att avbryta restaureringen och 3D-fieringen av sina gamla "Star Wars"-filmer, för att istället satsa på nyinspelningar. För så bra är filmen, i alla fall visuellt och tekniskt. Det verkar som om den gamla klyschan "bara fantasin sätter gränserna" (förutsatt en Disney-stor budget förstås) äntligen gått och blivit sann. För animeringar på film har aldrig sett bättre ut.

Vad handlar då filmen om? Jo, John Carter (nykomlingen Taylor Kitsch) är en osympatisk och egensinnig sydstatssoldat (vi pratar alltså amerikanskt 1880-tal), som undkommer nordstaternas och indianernas krig, vilket han inte vill ha någon del i, för att istället hamna på Mars, eller Barsoom som planeten visar sig heta. Bara för att där bli indragen i ytterligare ett inbördeskrig. Låter det rörigt? Strunta i det, rätta bara till 3D-glasögonen och sjunk ner lite i biofåtöljen, för nu kör vi!

För den som har sett "Star Wars" finns en hel drös med igenkänning, men så bygger också filmen på Edgar Rice Burroughs klassiska sci-fi serie om Barsoom, en av George Lucas uttalat stora inspirationer till "Star Wars". Så här hamnar vi lite i en hönan-och-ägget-diskussion. Carter hamnar emellertid hos en Sand People-liknande krigarras, som visserligen saknar "gasmask" men som istället har fyra armar (ledda av en lika oigenkännlig som briljant Willem Dafoe). Hos dem vinner han snart, ofrivilligt förstås, en krigares status.

Men John vill strida för dessa ökenvarelser lika lite som han ville strida med nordstatare eller indianer. Så hur ska han kunna bli den osjälviska självuppoffrande hjälte som den här genren (och Disney) kräver? Att rädda en övernaturligt vacker prinsessa skulle förstås kunna göra tricket. Och kan du tänka dig, på Barsoom bor ett människoliknande släkte, där två städer, det genomgoda Helium och det genomruttna Zodanga, strider om herreväldet över planeten. Och mitt i striden står prinsessan Dejah Thoris (Lynn Collins) och bara väntar på att bli räddad. Och så får John chansen att engagera sig i någon annans kamp än sin egen. Fantastiskt.

Skådespelarna gör överlag en habil insats, lite lagom i skymundan av all action och 3D. Taylor Kitsch i titelrollen ser i alla fall ut som en ung Josh Brolin, och som den onda Zodanga-skurken ser vi den alltid lika utmärkta Dominic West, från kultserien "The Wire". Filmen är också full av underbara detaljer, som till exempel hur dörrarna på Mars öppnas och stängs. För att vara ett 3D-äventyr från Disney, efter den lätt enfaldiga "Tron: Legacy", så är det ett tydligt fall framåt.

Vill man bli intellektuellt utmanad är "John Carter" fel film. Men vill man bejaka barnet i sig själv, njuta av visuellt ögongodis och av en rik och genomtänkt fantasivärld, då har man kommit rätt. Det ända jag har att klaga på är filmens titel.

Fotnot: För den lättroade kan också noteras att filmen om Mars mycket riktigt har premiär i... mars. Den Nionde mars. För att första kopplingen med nian så måste du se filmen.