2006 skrev en kvällstidning att loppet var kört för vår käre Van Damme, och syftade på hans osynliga tillvaro i B-filmsträsket. Själv erkände Van Damme i en intervju i en dagstidning för något år sedan att han spelat över alldeles för mycket i sin karriär och skäms över sina tidiga filmer.

Men nu mina damer och herrar tycks "The muscles from Brussels" ha övat upp sig och gör en intressant rolltolkning som sig själv i "JCVD - I huvudet på Van Damme".

Men det börjar som vi är vana vid att se honom, actionhjälten som tar sig an 100 skurkar på egen hand, med hjälp av rå styrka, sparkar, stålrör, vapen, knivar, tunnor och allt annat som kommer i hans väg. Detta är dock en filmspelning som slutar med att väggen rasar och Van Damme beklagar sig inför regissören att han inte orkar köra hela fajten i en tagning - "han har ju fyllt 47 år". Efter en uppslitande vårdnadstvist åker han tillbaka till sitt gamla hemland Belgien för att slicka sina sår och blir inblandad i ett bankrån.

Rånet urartar till ett gisslandrama och utanför banken står en ansenlig hop människor och hejar på sin nationalhjälte, att han tycks vara en skurk bekommer dem inte alls.

Det är fransk humor à la "Taxi", lagom tempo och lite dramastämning över det hela. Jag fascineras alltid av kända personer som spelar sig själva, finns det något drag som stämmer överens med verkligheten? I så fall är nog Van Damme en rätt så mysig person.

Frågan om vad det egentligen betyder att vara en stjärna diskuteras många gånger i filmen. Och Van Damme undrar själv gråtmilt vad han egentligen har uträttat på jorden när allt kommer omkring. En intressant och underhållande film som är gjord med värme och självdistans.