Valle har allt. Villa på Lidingö, ett välbetalt jobb som kirurg, en vacker fru och en dotter som älskar honom. Hans bror däremot är raka motsatsen. Adam är allmänt misslyckad. Han har inget jobb, ingen villa och inga pengar. Det han har är istället ett drogberoende och ett helt gäng med så kallade vänner som enbart utnyttjar honom för egen vinnings skull och det är hos deras förräderi som historien tar fart.

För att Adam ska ha råd med sina droger tar han jobb hos Masen, en knarkkung briljant spelad av Michael Nyqvist. Hans uppdrag är att föra knarket från punkt A till punkt B, något Adam inte lyckas med. Han blir rånad och sex kilo kokain kommer på villovägar till Masens förtret. Ett ultimatum sätts upp som säger att Adam har tre dagar på sig att lösa problemet, annars kommer något otrevligt att hända. Det är här Valle dras in i leken då Adam går till honom i hopp om hjälp. Genom att gå i god för sin bror så har Valle nu helt plötsligt satt sin familj i fara och han tvingas nu välja mellan dem han älskar. Ska han sätta sin familj i säkerhet eller riskera allt för att rädda sin bror.

Varför är det nästan alltid så att man får känslan av att man ser en amerikansk film på svenska när man ser en film gjord i Sverige? Referenserna till amerikansk gangsterfilm är många och inte speciellt subtila. Michael Nyqvist är knarkkungen som man först älskar men senare hatar på grund av hans handlingar. Per Morberg spelar fattig konkurrent som stjäl knark för att sälja på egen hand och Helena af Sandeberg är hustrun som alltid står vid sin mans sida trots hans mörka förflutna och tvivelaktiga handlingar. Lägg där till den dunkla miljön, de utstakade maktpositionerna och den oundvikliga scenen med två pistoler riktade mot två olika huvuden. Det jag säger är att vi har sett det förr och då har det varit bättre.

Svensk films akilleshäl är och förblir det teatrala skådespelet och den orealistiska dialogen. När Gustaf Skarsgård, som spelar Adam, säger till sin bror Valle, Jacob Ericksson, att de tänker dräpa honom så vet man inte om man ska skratta eller gråta. Troligtvis stod det i manus, vilket är helt otroligt, men ett alternativ skulle kunna vara att Gustaf inte riktigt kunnat släppa Arn och alla snapphanar. Jag hoppas på det senare. Manuset är överlag ganska uselt och lämnar mycket till önskan. Det som istället gör filmen sevärd är en del bra skådespelarprestationer. Både Michael Nyqvist och Jacob Ericksson gör solida tolkningar och skapar på egen hand en viss spänning i scener som annars går helt förlorade.

Det här är en dussinfilm som kommer gillas av publiken men ratas av kritiker, jag hade hoppats på mer.