Josh (Patrick Wilson) och Renai (Rose Byrne) flyttar in ett vackert, gammaldags och stort hus tillsammans med sina tre barn. Knappt har de hunnit packa upp den sista flyttkartongen innan en av sönerna går upp på vinden, är med om något oidentifierbart läskigt och under natten faller i koma. Nu visar sig huset från sin värsta sida, dörrar öppnas av sig själv, spöken envisas med att gå förbi fönstren, och baby walkie-talkien goes bananas.

Renai blir så rädd att hon kräver att familjen flyttar omedelbart. Det gör man också, men även i det nya huset fortsätter övernaturligheterna.

Vem eller vad är det som jagar familjen? Och vad vill detta något egentligen?

Redan i öppningsscenerna då förtexterna rullar ges det smakprov på i princip allt du känner igen från skräckens värld: mystiska fotspår, läskiga tanter i spegeln, skrikande stråkar...

Sedan bara fortsätter det, här känner man igen det mesta från exempelvis "Poltergeist", "Paranormal Activity" 1 & 2, "Huset som Gud glömde" och "The hills have eyes".

Men som konstaterats ovan, så är det helt ok. Man kan se det som en hyllning till genren. En resumé av de senaste 10-20 åren eller något i den stilen.

Viktigaste frågan, är det läskigt? Japp, bitvis är det riktigt obehagligt och det bjuds på några uppfriskande hoppa-till-scener också. Lite humor har man också kostat på sig, i form av tre spökjägare som ska utdriva hemskheterna med hjälp av bland annat något som liknar en gasmask med snabel från andra världskriget. Men skratt och skräck går ofta hand i hand - i lagom doser.

Klart sevärt för den som diggar skräck.