Det här en en film om att hitta sig själv och om att anpassa sig till något nytt och okänt.

Jettel är en elegant dam, van vid stora familjemiddagar och sociala tillställningar hemma i Tyskland. Nu får hon plötsligt leva av det som den afrikanska jorden kan erbjuda. Hon har till en början svårt att anpassa sig till livet som lantbrukare, och vill resa tillbaka till Europa. Rapporterna om nazisternas utrotningskampanj får henne dock att förstå att det inte finns någon återvändo.

Sakta går det upp för henne att det är hon som måste lära sig swahili och afrikanska seder, och inte Kenyanerna tyska och hennes gamla maner.

Ingenstans i Afrika berättar också historien om ett äktenskap som går på tomgång, med en äkta man som inte ser någon nytta med sig själv i det nya landet. Hemma var han jurist, i Afrika är han bara en misslyckad bonde.

Framförallt är det här dock berättelsen om ett barns uppväxt. Dottern Regina är sex år gammal när hon kommer till den nya kontinenten. Hon blir nästan omgående ett av de afrikanska barnen, om än vit. Hon leker de afrikanska barnens lekar och umgås på deras sätt, till en början oroligt övervakad av modern.

Från första scen lever man sig in i denna film, och de över två timmar som filmen pågår känns betydligt kortare. Ingenstans i Afrika ger en annan bild av judeförföljelsen under andra världskriget, nämligen flyktingens situation. Det är sällan vi får se "vita" flyktingar i ett "svart" land. I vår världsbild går folkvandringarna i huvudsak åt ett håll. Kan det bli det omvända?