Hoppet föranleddes till stora delar av James Gandolfinis närvaro i rollistan. Med hans lovande insats i sommarens "Linje 1-2-3 kapad" färskt i minnet hoppades jag nu få en större dos av Gandolfini. Det fick jag också. Gandolfini motsvarade mina förväntningar och briljerar framförallt med sin fysiska närvaro. Sättet som han fullkomligt äger duken på påminner om en viss Marlon Brando. Missförstå mig inte, jag har inte för avsikt att på något sätt ställa Gandolfinis skådespeleri i paritet med en mästare som Brando, jag vill bara uppmärksamma en av de unika kvaliteter som han besitter, något som i övrigt är väldigt sällsynt bland dagens skådisar.

Nu räcker det inte med en briljant Gandolfini. "In the Loop" brister på så många andra punkter att inte ens Brando hade kunnat rädda den.

Brittisk och amerikansk utrikespolitik och den farsartade krigspolitik som orsakade Irak-kriget satiriseras å det grövsta. Den som får personifiera den utbredda oprofessionaliteten är Simon Foster (Tom Hollander), en brittisk minister vars klumpiga uttalande i radio blir något av ett startskott för upptrappade bilaterala diskussioner kring ett eventuellt amerikanskt truppådrag i Mellanöstern.

"In the Loop" är som ett långt avsnitt av "The Office" (om det hade gått på HBO), fast mindre roligt. Bristen på originalitet beror inte lika mycket på det faktum att den påminner om "The Office" som att den inte medför något nytt till genren. Överlag förefaller det som att regissör Armando Iannucci verkar sakna den passion som krävs för att ro en medelmåttig komedi i land.

Om du gillar vulgära och sexistiska skämt så kommer första halvtimmen vara en ren njutning. Men sannolikheten är stor att du förr eller senare kommer tröttna. Filmen står och stampar med likartade skämt och farsartade politiska sammanträden. Till slut orkar jag inte bry mig längre.

"In the Loop" lämnar en tom känsla blandat med en stor portion hopp om att se Gandolfini i en bättre film nästa gång.