En av mina roligaste läsupplevelser på senare år är och förblir Jonas Jonassons "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Sällan har en bok levererat så skarp humor och bjudit på ett så fyndigt språk, och dessutom lyckats att placera en helt vanlig svensk, Allan Karlsson, i centrum för sånär på alla viktiga händelser som utspelat sig i modern tid.

Inte sedan "Snabba cash" har det väl varit så självklart att en svensk bok ska bli en film. Däremot är det långtifrån lika självklart att en boksuccé alltid fungerar som film. Men ni kan slappna av, Felix Herngren, hans medförfattare Hans Ingemansson, och det övriga teamet bakom "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann" klarar den biffen galant.

Allan Karlsson bestämmer sig för att rymma från ålderdomshemmet där han ska fira sin 100-årsdag. Detta blir starten på en smått otrolig historia, där fokus ligger lika mycket på på Allans nutid som på hans historia. För Allan är inte vem som helst, det får vi snart veta. Skulle han haft Facebook hade han varit vän med både Franco, Harry S. Truman, Stalin och Roosevelt. I bokversionen finns dessutom fler världskända vänner, men för filmversionen har man behövt välja bort vissa av dem. Nu klockar filmen in på knappt två timmar, och det är gott nog så.

"Hundraåringen" bjuder på ett stolt skådespelarregister. Främst är det förstås Robert Gustavsson som briljerar, som 100-åring likväl som en ung eller medelåders version av Allan. I övriga roller ser vi bland andra Felix Herngrens parhäst från "Solsidan" Mia Skäringer. Kul också att David Wiberg från gamla favorithumorgänget "Varan-TV" gör comeback. Och att en alltid lika sevärd Jens Hultén ger liv åt Sveriges förmodligen snällaste smågangster.

Men åter till filmens regissör. Felix Herngren har gått och blivit lite av pojken med guldbyxorna, med otaliga framgångar både på reklam- och tv-arenan. När han nu tar steget från till exempel "Solsidan" gör han i mitt tycke en av de bättre svenska filmerna på länge. Hatten av. Men så har han också haft en lång karriär, som startade redan med "S*M*A*S*H" på tidigt 90-tal, där han successivt förädlat och filat på sitt sinne för humor. Med Jonas Jonassons mästerliga bok i ryggen är det en perfekt combo.

Jag måste också säga något om Robert Gustavsson, utnämnd till Sveriges roligaste man så många gånger, kanske lite bortglömd de senaste åren, men här visar han med besked att än kan gubben! Jag vill påstå att Gustavsson är att jämföra med Charlie Chaplin och Jim Carrey, eller varför inte vår egen Gösta Ekman, i sin förmåga att skapa humor enbart genom sin uppenbarelse. Tajmingen är alltid perfekt, och förmodligen har det smittat av sig på hela ensemblen, för den levererar ett väldigt homogent skådespeleri.

Det här är så klart en sann feelgood-film, perfekt att se med en kär vän eller med familjen i jul. Och det faktum att den lyckas placera en lite udda fågel i centrum för historiska händelser, som Robert Zemeckis gjorde med Tom Hanks i "Forrest Gump" (från 1994), gör att vi stolt får slå oss över bröstet. Det är underbart med filmer som berättar rövarhistorier med kopplingar till verkliga händelser och historiska personer, inte minst när hjälten heter Allan Svensson och kommer från lilla Sverige.

"100-åringen" andas dessutom verkligen storfilm, med snygga effekter, dyra locations och bra internationella skådespelare, så jag tror och hoppas verkligen att den här filmen också kan hitta en internationell publik.