Först kom Lassie. Sedan kom Beethoven, Air Bud och en hel drös andra. Japp, filmhundar, denna vederstyggelse som har underhållit barn och fått vuxna att slita sitt hår i närmare en hel livstid. Vi har våndats och himlat med ögonen, men någonstans har vi ändå stillsamt accepterat att de små dreglande sötnosarna är här för att stanna.

Men någon gång får det banne mig räcka!

I "Hundpensionatet" rör det sig om de föräldralösa syskonen Andi och Bruce och deras pälsiga följeslagare Friday. När de stackars själarna hamnar i ett fosterhem där hundar inte är tillåtna måste de hitta på ett sätt att gömma undan sin hund, och vad man då ser som rimligast är att ockupera ett rivningshus och göra om det till ett hundpensionat. Och eftersom Bruce, hör och häpna, är ett tekniksnille av sällan skådat slag lyckas man dessutom installera en hel uppsjö bekvämligheter åt jyckarna.

Men naturligtvis vill den onda protagonisten vuxenvärlden lägga sig i och förstöra för de små liven, och en hollywoodsk barnfilm enligt standardmodell A är härmed komplett. Ursäkta, men: bajs.

Barnfilmsregissörer i regel verkar inte hålla med mig om det här, men jag är av den bestämda åsikten att barn inte är korkade. Och att de (som de flesta av oss) köper vad som helst som är gulligt och lurvigt betyder inte att man inte har något ansvar att ge dem lite skaplig filmkultur på köpet.

70-talet, kom tillbaka!