Cinema Verité och Direct Cinema är två uttryck som myntades på 60-talet för att beskriva den nya dokumentärfilmsvåg som drog igenom Frankrike och USA. Även om termernas upptagningsområden i stort sett är desamma, finns det vissa fundamentala olikheter som gärna kan understrykas. Där Cinema Verité-makaren gärna skapar och provocerar fram sina "realistiska" situationer, blir Direct Cinema-filmaren en passiv observatör - vars tillbakadragna iakttagande ofta liknats vid en fluga på väggen.

Regissör Måns Månsson gjorde 2004 succé med just en sådan flugobservation av sportkommentatorn Lasse Kinch. När han återvänder med sin långfilmsdebut, är det Uppsalas landshövding, före detta försvarsministern Anders Björck, som hamnar centralt i bild.

Vi följer honom i det dagliga arbetet under ett halvår. Han planerar statsbesök och gläds över en inbjudan till Chelsea flower show. Han klipper blågula band och berättar gamla minnen på invigningsceremonier. Han kan peka ut alla historiska byggnader från ett fönster på Uppsala slott, men har svårare att prata om de lite nyare husen när hans gäster frågar. Ibland äter han lunch med kungen, eller närvarar när japanska kejsaren håller världsunika tal på engelska.

Filmen är fotad på 16 mm i kontrastrikt svartvitt, bildspråket går i mono, men är ändå mjukt i sin täthet. Björck rör sig genom anrika tornrum och dammiga kontor. Scenerna är ofta långa och humoristiska, utan att någon gång glida över till att ironisera eller förlöjliga. Filmen riktigt njuter av huvudpersonens säregna kroppsspråk och retorik. Det är som om Månsson vill förmedla Björcks hela väsen igenom att dröja kvar på ytan några extra ögonblick. Både i ensamhet på kontoret och genom möten med andra människor lär vi känna den leende, medaljongfixerade landshövdingen. Balansen är perfekt, ofta personligt men aldrig privat.

Ljudläggning och musik går hand i hand med det visuella. Det är oerhört trevligt att se en svensk film med ett så gediget hantverk, som litar på sin publik och vågar lägga lika mycket kärlek och vikt på formen som innehållet.

Cinema Verité, Free Cinema eller Direct Cinema är alla uttryck som kritiserats och devalverats alltjämt som tiden har gått. Det spelar ingen roll. Måns Månssons "H:r Landshövding" är en de bästa svenska filmerna som visats på en biograf på länge. Ett absolut måste!