12-årige Azad har höjdhopp som sitt största intresse och tillsammans med sin bror Tigris övar han dagarna i ända för att bli lika bra som idolen Kajsa Bergqvist. Scenerna med de lekande höjdhoppande bröderna i början är genuint söta och genomstrålar kärlek och glädje. Därför blir det också ett brutalt uppvaknande när staden bombas, allt ställs på sin spets och Azad och Tigris tvingas skiljas från sina föräldrar och hamnar i Sverige.

Azad måste låtsas att han är nio år gammal, han passar inte in och saknaden efter mamma och pappa samt oron för brodern håller på att förgöra honom. Men en dag upptäcker han åter höjdhoppet och får möjlighet att utöva det i skolan också, och i samband med det får han även (såklart) en ny vän. Men problemen försvinner inte, många är de hinder som ska överstigas. Azad är en mycket verklig rollfigur och det är lätt att sätta sig in i hur han känner sig, och den omsorgsförmåga han besitter, trots sin låga ålder är rent ut sagt hjärtskärande.

Filmen är viktig och högst aktuell, men samtidigt varm och rolig. En svår balans som Petter Naess hanterar galant. Såväl Azad som hans bror Tigris och deras vänner gör övertygande och gripande intryck och man måste nästan påminna sig själv flera gånger att det bara är en film. De enda som känns lite överflödiga är den tokige korvgubben och den virriga fylletanten.

Visserligen är de lite småroliga, men storyn i sig är så genomgående bra och gripande att det hade fungerat alldeles utmärkt utan dem också. Och slutscenen är magnifik, trots min ovilja till lite klassiska så kallade "Hollywood-slut", men är det någon som förtjänar just ett sådant slut så är det 12-årige Azad.