Filmen börjar med en känsla av långsam kvävning. Alfred Hitchcock har med en rad filmsuccéer satt sig själv i en position som visserligen är angenäm - de stora filmbolagen slåss om att få producera hans filmer, men - samtidigt ställer de tydliga krav på vilken typ av filmer han ska göra. Hitchcocks kreativa syre håller därför på att ta slut. För att inte dö av brist på konstnärlig frihet bestämmer han sig för att satsa allt han äger på en skräckroman som precis landat i bokhandeln, en bok som bygger på en mycket uppmärksammad seriemördare som precis infångats. Boken är givetvis "Psycho".

"Hitchcock" skildrar livet i Hollywoods studiosystem, under sent amerikanskt 1950-tal. Den ängslighet och feghet som de stora studiorna kände inför att testa något nytt, och den våghalsighet det var av Alfred Hitchcock att i detta gå sin egen väg, att strunta i alla tyckare. Men framförallt så berättar filmen om samarbetet mellan det erkända geniet Alfred Hitchcock och hans minst lika geniala, men totalt bortglömda, fru Alma Reville. Det är där filmens kärna ligger, det är där den berömda spänningen ligger, inte i själva berättandet kring tillkomsten av filmen "Psycho". Den verkar mera som fond mot maktspelet mellan mannen och kvinnan i huset, Alfred och Alma. Och det är förstås helt logiskt.

För Hitchcocks filmer kretsar ju allt som oftast om kampen mellan man och kvinna, den eviga striden om makten mellan könen. På så sätt stämmer filmen om honom väl tematiskt, men jag känner ganska snart att det ändå fattas något. Eller mer specifikt, jag saknar den nerv som gjorde Hitchcocks filmer så älskade, den "suspense" som gjorde honom som filmskapare så unik. Kanske är jag lite skadad av att ha sett för många "bakom kulisserna"-filmer, för jag kommer på mig själv med att önska att det fanns fler filmtekniska inslag, mer dramatik kring tillblivelsen av "Psycho". Inte så att jag förväntar mig att den riktiga Mr. Hitchcock ska sitta i en synkbild och berätta anekdoter från den riktiga inspelningen. Men nästan.

Filmen har också brister som jag upplever som direkt slarv, till exempel finns inte Hitchcocks stilbildande "cameo" alls med i filmen. (Som den initierade vet så dök Hitchcock själv upp i en kort scen i varje film, till publikens stora förtjusning). Men framförallt så önskar jag att manusförfattare och regissör krävt lite mer av sina karaktärer, utsatt dem för lite större prövningar än vad som här är fallet. Nu förlitar man sig i stället på att intresset för Hitchcock och hans "Psycho" är så pass stort, samt att Anthony Hopkins (i en helt okej fat suit), samt Helen Mirren och Scarlett Johansson (i tjusiga tidsenliga klänningar och frisyrer) ska vara så pass briljanta att man ska komma undan med vad som är en rätt tunn manussoppa. Faktum är att man faktiskt, på något sätt, gör precis det. Man kommer undan.

För jag njuter ändå större delen av filmen. Tidsdokumentet, nostalgin, glädjen att återse karaktärerna och scenerna från originalfilmen, inget av det kan jag inte värja mig emot. Kanske är det så att jag som gammal filmvetenskapselev bildat mig min alldeles egna bild av Mästaren, som givetvis inte kan stämma helt överens med den som här illustreras. Kanske kommer jag gilla filmen om en av filmhistoriens mest banbrytande filmskapare mera vid en andra tittning, då jag slipper besvikelsen över att vissa element inte finns med. Men framförallt så är jag väldigt glad över att ha fått stiftat bekantskap med Alma Reville, för henne hade jag helt missat. Precis som de flesta andra, gissar jag.