Himlen är oskyldigt blå förverkligar regissören Hannes Holms dröm om att göra en film som utspelar sig på sjuttiotalet. Det är en filmatisering av ett av de märkligaste kriminalfallen i svensk historia, sprängningen av Sandhamnsligan som både tillverkade och sålde importerad narkotika från en turistrestaurang. Holm har lagt till och dragit ifrån och byggt en historia kring en ung man som håller på att bli vuxen, och det är också den unge Martins vuxenblivande som är i fokus.

Holm har själv sagt att han velat göra en sjuttiotalsfilm, och iscensättningen är relativt bra. Bilar, miljöer och kläder är trovärdiga men den uppmärksamme hittar moderna inslag i periferin, som trafikskyltar av senare snitt dekorerade med modern gatukonst eller graffiti på elskåp som inte hör perioden till. I stort är det dock en trovärdig nostalgitripp med klassiska telefonkiosker och Mercedesbilar.

Tyvärr har Holm litat lite för mycket på denna sida av filmen. Men att lägga in Ted Gärdestad- och Svenne och Lottalåtar räcker inte för att skapa en bra film. Framför allt saknar filmen en trovärdig dialog. Man skruvar på sig i biofåtöljen, det känns som i en märklig dröm där konversationer förblir oavslutade och ingen hör vad den andra har sagt. Som om inga repetitioner har gjorts utan man förlitade sig på hur manuset fungerade vid läsning.

Holm sitter också fast i komedifacket och lyckas med att filtrera bort den potentiellt räddande dramagenren genom ett buskisfilter som påminner tittaren alltför mycket om att man faktiskt sitter och tittar på en film. Det går helt enkelt inte att leva sig in i historien, och det är lite för mycket humor, dessutom osofistikerad sådan, för att vara tung kriminalitet som skildras.

En och annan vilja att vara nyskapande och chockera tittaren känns bara spektakulär och redan gjord, det var länge sedan publiken blev stött av en erigerad kuk på film och sådant blir därför lätt bara taffligt.