Disney Channels tv-serie om hillbilly-tjejen Miley Stewart och hennes världskända alter ego, popstjärnan Hannah Montana, har under de senaste åren blivit barnens och de lite yngre tonåringarnas favorit världen över. På sedvanligt Disney-vis har man lyckats slå mynt av småttingarnas idoldyrkan, och för att fortsätta på den inslagna vägen lanseras nu även konceptet som långfilm.

I filmen har livet som Hannah Montana stigit Miley åt huvudet. Efter att ha slagits med Tyra Banks i en skoaffär och förstört sin bästis födelsedagskalas, tvingar pappa/manager Robby Ray henne att spendera några veckor back in ol' Tennessee, där man tydligen fortfarande rider häst när man ska någonstans.

Filmen är vad man förväntar sig, kysk tonårsromantik, pastorala vyer och gräslig country (i värsta fallet blandning mellan hip-hop och linedance). Miley skrynklar ihop ansiktet i solen, får goda råd av farmor och bygger äggskjul med gårdens cowboyhunk. På kvällarna sjunger Robby Ray och hans kusiner tiostämmigt på verandan.

Eftersom man även i den dubbade versionen behållit alla låtar på engelska, undrar jag vad svenska barn egentligen får ut av detta. I konkurrens med betydligt bättre animerade filmer måste denna konservativa och slätstrukna historia ses som rätt provocerande för alltmer kräsna kids i åldrarna 8-13. Detta känns mer som en film för oroliga föräldrar att sätta sina barn framför när de utan dåligt samvete vill kunna ta ett till glas vin - något som vidare understryks när jag lämnar salongen och en av ungarna som bjudits på visningen uttrycker sin frustration med summeringen "Dålig stil, ingen dog ju".