Sorgen efter moderns självmord håller på att driva den 17 årige Hallam (Jamie Bell) från vettet. Han isolerar sig från familjen, pappan och sin styvmamma, och blir allt mer övertygad om att de är inblandade i moderns död. Ensam, uppflugen i sin träkoja, där en jätteaffisch av mamman pryder ena väggen, lyckas hans fantasier få fritt spelrum. Hallam tar på sig moderns klänning, målar någon sorts krigsmålning i ansiktet med hennes läppstift och börjar spionera på både styvmodern och annat löst folk med sin kikare. Men trots hans djupa avsky för sin styvmamma Verity (Claire Forlani) känner han också en viss sexuell attraktion till henne.

Efter en konfrontation med styvmodern, då Hallams känslor avslöjas, tar han sin kikare och rymmer till Edinburgh. Där vandrar han planlöst omkring på gatorna tills han får syn på Kate (Sophia Myles), en exakt kopia av hans mor.

"Mamma!", utbrister Hallam högt för sig själv när han ser henne. Och så börjar han förfölja henne. Ja, ni hör ju själva hur galet det låter...

Regissören David Mackenzie (Young Adam) har gjort en riktigt skruvad och annorlunda film efter Peter Jinks bok med samma titel, om gränsen mellan galenskap och sorg. Den förvirrade tonårspojken Hallam, med en massa hormoner som rusar runt i kroppen på honom, väcker både sympati och avsky under filmens gång. Men ofta är det svårt att avgöra vad man egentligen tycker om honom. Mest för att jag vill veta, är han verkligt psykiskt störd eller är han bara förvirrad och lite socialt missanpassad? Det får man tyvärr inga svar på.

Bäst i filmen är trots allt musiken. Bland annat Four tet, Clinic, Franz Ferdinand med flera. Också fotot och själva stämningen i filmen är fantastisk. Det är ofta mörkt, grått och spöklikt vackert, speciellt på det skotska höglandet.

När upplösningen närmar sig faller det tyvärr platt. Vad ska hända med Hallams psyke, är vad man helst av allt skulle vilja ha svar på? Kommer han på något magiskt sätt att bli "normal" av att få reda på sanningen? Eller kommer han att bli värre, galnare, för att till slut hamna i ett smaskigt Discovery-program om de "värsta seriemördarna" om sisådär tio år? Vi vill ju veta hur det kommer att gå för honom! Det är för mig mer intressant än att få reda på vad som egentligen skedde med hans mamma.

Filmen ställer många spännande frågor, men ger inga som helst svar. Vilket i slutändan, när man lämnar biosalongen, känns otillfredsställande. Trots det är detta en mycket intressant film.