Är det politiskt självmord att som partiledare komma ut som homosexuell - och dessutom vara förälskad i en politisk motståndare? Det är frågorna som utgör spänningsmomentet i "Fyra år till". För vad händer när frugan, tillika närmsta medarbetaren, Fia (Tova Magnusson) får veta? Och de religiösa föräldrarna? Kommer kvällstidningarna göra slarvsylta av David (Björn Kjellman) om de lyckas knäppa en komprometterande kyssbild? Här är det plats för skratt. Men jag skruvar mest generat på mig i biostolen. Är detta verkligen så tabu - fortfarande? I så fall, är det verkligen något att skratta åt?

Det här är en typisk historia om förbjuden kärlek, komplett med passionerat smygsex på toaletter, ångestattacker à la "tänk om nån får veta?", nej vi gör slut men segrar ändå inte kärleken till slut...?

Grundstoryn är väl ok, men det jag inte riktigt orkar med är de mindre trovärdiga bitarna. Som att David går vilse i Ungern efter ett toalettbesök och bara råkar stöta på Martin (Eric Ericson) utanför den svenska ambassaden, varpå det så klart blir en ljuv återförening. Eller frugans reaktion när hon väl får veta. Eller de stereotypa föräldrarna som är så endimensionella att det nästan blir buskis.

Men, det finns ljusglimtar också. De politiska skämten och bilden av partiledaren som en marionett, med noll koll, i händerna på assistenter och talskrivare är underhållande. Som Fia säger: "Vi fixar ju allt åt dig, nästa steg är att tugga din mat åt dig". Skådespelarinsatserna är överlag bra men det räcker inte för att rädda historien som bjuder på fler pinsamheter än hjärtliga skratt.