Låt oss säga att jag var tretton år gammal då jag såg min första Fredagen den 13:e film. Mamma följde med till videoaffären och betalade samt försäkrade receptionisten om att vi fick hyra vad vi ville. Sedan gick hon. Mina medbrottslingar, tvillingarna Mike och Hank, var från Hong Kong och vana vid våld på film. Så det självklara valet stod mellan "Psycho 2", "Aliens" eller "Fredagen den 13:e 2". Lotten föll på den sista titeln.

Bara omslaget fick min puls att gå upp: Jasons siluett med en blodig yxa i handen. Hur skulle det här gå? På bussen hem till dem snackades godis och glass. Tvillingarna verkade oberörda, jag höll på att spricka av nervositet. När sedan väl filmen väl kört igång dunkade mitt hjärta halvt innanför, halvt utanför, mitt hårlösa pojkbröst. Det var ren och skär skräck, av det slag man bara upplever en gång, eller?

Paramount-loggan, det klassiska tchii, tchii, tchii, haa, haa, haa-ljudet, Sean S Cunningham som producent (även originalet) och Marcus Nispel (nyinspelningen av "The Texas Chainsaw Massacre") i registolen. Tillräckligt för att få en skräckfantast att börja hoppas. Tråkigt nog så sträcker det sig aldrig längre än så då "Friday the 13th" inte är speciellt bra, överhuvudtaget.

Det största problemet ligger i Marcus Nispels approach. Istället för att försöka förnya serien har han gett sig fan på att ge fansen vad de vill ha, eller vad han tror att de vill ha - våld, skumpande bröst och en odödlig Jason med en förkärlek för lååånga knivar. Det är så "Fredagen den 13:e" har sett ut från dag ett, är det inte dags för något nytt? Och det är inte så att jag ser ner på filmer som hyllar en genre, serie. Se bara på Rodriguez "Planet Terror", den är gjord med glimten i ögat. Nispel däremot klämmer in klicheerna som om de vore uträknade i förhand vilket gör att hans film känns både krystad och mallad. Ett annat problem är att Nispel inte riktigt bestämt sig för hur han ska förhålla sig till de tidigare delarna. Hade det varit tal om en helt fristående tolkning av "Fredagen den 13:e"-franchisen så hade lite slarv i detaljregistret inte spelat någon roll, men i Nispels version känns alla klaffel oförklarliga. Jason finner till exempel sin notoriska hockeymask av en ren slump i en lada. Alla som sett del tre vet att det inte gick till på det här sättet...

"Friday the 13th" har en del innovativa mordscener, en Jason som känns manlig på ett skogshuggaraktigt sätt (positivt skall tilläggas) och snyggt foto. Men det räcker inte på långa vägar. För det är jag innerligt ledsen, jag har längtat efter att få ge Jason tummen upp.