Den ensamstående mamman Brenda (Julianne Moore) kommer en sen kväll till sjukhuset i Dempsy. Chockad och skadad berättar hon att hennes bil blivit kapad någonstans mellan Dempsy och Gannon och att hennes fyraårige son blev kvar i bilen. Poliskommissarie Lorenzo Council (Samuel L. Jackson) tar hand om fallet och drar igång jakten på bilkaparen. Ett hätskt raskrig mellan de två städerna blir följden och ingen litar på någon. Samtidigt börjar Brenda knyta an mer och mer till Lorenzo och han börjar ana att hon inte säger sanningen. Inget är vad det ser ut att vara och sakta börjar det krypa fram dolda sanningar om flera i samhället.

Den, i början, ganska spännande storyn försvinner en del i "rasdebatten" som utbryter. Under vissa korta stunder får jag påminna mig själv att det faktiskt är ett barn inblandat i handlingen också, vilket lätt kan glömmas bort bland allt slagsmål. Och då är ju ändå barnet en av de viktigaste nycklarna till handlingen. Jag förstår poängen med att visa det hat som tyvärr finns mellan olika grupper men i vissa scener glider det över i hysteri och bråket verkar inte motiverat.

Våldsscenerna är onödigt många och kameraåkningarna åker ofta karusell runt bioduken. Men skådespeleriet är utomordentligt och då särskilt Julianne Moore som är helt lysande som desperat och instabil mamma. Under huvuddelen av filmen säger hon egentligen inte särskilt mycket, utan mest tiger och lider, fram till ett magnifikt utbrott i slutet där alla känslor ryms. Även Samuel L. Jackson gör ett bra jobb som tuff men ändå medkännande polis. Den tragiska utvecklingen till trots slutar ändå filmen med ett litet hopp. För en gångs skull i en långfilm känns de, typiskt amerikanska, känslosamma scenerna i slutet helt befogade. Det kanske blir bra trots allt.