Briony Tallis är 13 år gammal och året är 1935. Hon tillhör överklassen och spenderar en varm sommardag med sin mamma, syster, bror och en full stab av tjänstefolk i deras enorma hus beläget en bit utanför London. Briony är ett begåvat barn med livlig fantasi som precis skrivit klart sin första pjäs. Men det kommer att visa sig att det är hennes fantasi och vilja att uttrycka sig som till slut blir hennes fall.

I den tryckande sommarvärmen tar vi del av en förbjuden romans mellan Brionys syster Cecilia (Knightly) och hushållerskans son Robbie (McAvoy). Det är en romans som pågått under ytan under många år och som nu blossar upp. Kärleksbrev skrivs och efter en tragisk förväxling mellan ett allt för ärligt utkast och ett betydligt mer formellt färdigt brev, som den fantasifulle Briony råkar ta del av, så börjar allting gå utför. Det sker en rad missuppfattningar från Brionys sida som leder till att hon i raseri, fantasi, oförståelse och utan att veta vilka konsekvenser det kommer att ha, pekar ut Robbie för ett brott han inte begått.

Robbie döms till att avtjäna sitt straff i fängelse eller att ansluta sig till militären och han väljer det senare. Under årtionden får vi följa livet efter den där varma sommardagen och hur en naiv liten flickas ord förstör livet, inte bara för henne själv utan också för dem hon innerst inne älskar.

Berättarmässigt så är den här filmen lite av ett mästerverk. Det sättet regissören Joe Wright, (som för övrigt ligger bakom Stolthet och Fördom från 2005 med Keira Knightly i huvudrollen) och hans medarbetare, satt ihop den här berättelsen är något man inte riktigt förväntar sig under de första minuterna av filmen. Det är till en början ett tillsynes klassiskt kostymdrama utspelat i den brittiska överklassens salonger, som vi sett det så många gånger förr, men så händer något då man inser att man ser en och samma situation från flera perspektiv. Å ena sidan så som Briony ser det och å andra sidan hur det egentligen var. Allt sammansatt på ett osynligt och väldigt skickligt sätt, utan att idiotförklara publiken genom att göra det övertydligt. Även ljudet spelar en stor roll i berättartekniken och det är stundtals det som flätar samman filmen, samt för den framåt, med ett effektivt användande av musiken och en härlig detaljrikedom.

Det är det dramaturgiska och själva historien i sig som är styrkan med den här filmen. Det är inte så att skådespelarinsatserna är dåliga men det är svårt att lyfta fram någon enskild då det finns fem huvudroller, som alla nästan har lika stor plats. Briony spelas av tre olika skådespelerskor, en för varje del av hennes liv, och de två första spelar ungefär halva filmen var och båda gör strålande insatser, även Keira Knighly och James McAvoy gör sitt jobb men utan att vara exceptionella. Man ska helst komma så oförberedd till biografen som möjligt och låta sig överraskas av filmens alla vändningar och jag lovar att man under filmens gång inte kan ana vart man slutligen kommer att hamna.

Jag gillade Försoning och det är en film som många talar om inför stundande Oscarsgala, men om jag får gissa så kommer den nog att ta hem fler nomineringar än priser.