Skotten James Mathew Barrie var en litterär stjärna vid förra sekelskiftet med barnklassikern Peter Pan som mest kända verk. I Finding Neverland möter vi Barrie i Johnny Depps gestalt, inledningsvis en Barrie vars konstnärliga skapande går på tomgång och äktenskap likaså. Det är teaterpremiär i London 1903, men Barries pjäs är så slätstruken och trist att besökarna somnar. Och författaren själv är mer än medveten om dess brister.

Allt förändras när han en sommardag i Kensington Gardens lär känna de fyra, nyligen faderslösa pojkarna Llewelyn Davies och deras unga mor Sylvia (Kate Winslet). Barrie och familjen blir nära vänner och författaren barnens vägledare in i fantasins värld. Men utbytet är ömsesidigt; tack vare samvaron med familjen får sig Barries kreativitet en nytändning och det är genom dem han inspireras till just Peter Pan.

Fantasi kontra verklighet, barndom versus mognad. Det är huvudtemana här liksom i Peter Pan, och medan Barrie inte har några problem att hitta till fantasins domäner har de faderslösa syskonen svårare att göra det. I alla fall gäller det Peter, den av sönerna som tagit sin fars död hårdast. Men tack vare Barrie lyckas även han öppna sig och släppa loss fantasin.

För den medelålders Barrie, å andra sidan, är problemet snarare att bete sig som den vuxne man han faktiskt är. När hans bittert förbisedda hustru Mary (Radha Mitchell) vill tala allvar lämnar han sonika rummet och leker hellre cowboys och indianer med pojkarna Davies. Men så slår tragedin till mot familjen Davies igen och till slut tvingas även Barrie konfrontera sin vuxenhet. Givetvis utan att förlora kontakten med barnet inom sig.

Alltihop är välspelat, påkostat och fantasifullt. Monsterís Ball-regissören Marc Forster glider snyggt mellan verklighet och fantasi och Johnny Depp har precis rätt dos storögd pojkaktighet för att funka bra som Barrie. Ändå är Finding Neverland är ingen storartad filmupplevelse, till det är den allt för polerad, blodfattig och utan svärta. Någon djupare inblick i Barries komplexa författarpsyke ges inte och när filmen är slut känner i alla fall jag mig - trots att det spelas intensivt på känslosträngarna - märkligt oberörd. För till skillnad från gestalterna i Peter Pan har den här historien problem att riktigt lyfta. Men det hindar inte att det ändå, för stunden, är rätt underhållande och älskvärt. Rart men riskfritt.