Ibland kan man undra hur det egentligen står till med kreativiteten i filmvärlden. Vissa filmer dyker liksom upp precis hela tiden. Det är ganska fascinerande, och speciellt med tanke på att regissörerna alltid hävdar att de antingen A, inte har sett förlagorna, eller B, angriper intrigen på ett helt nytt och omvälvande sätt.

Till exempel kan man fundera över hur nyskapande den danska regissören Natasha Arthy kom fram till att hon ville göra en film om en ung invandrartjej som, till sina föräldrars förfäran, inte vill bli läkare eller gifta sig med en rakvattensdoftande kusin. I det här fallet heter hon Aicha och råkar vara särdeles duktig på kung fu. Hon börjar träna i en elitklubb, men när hennes pappa får nys om saken förbjuder han henne att fortsätta.

"Det är inte passande med pojkar och flickor som ligger ovanpå varandra", menar han.

Aicha, som inte kan slita sig från sin älskade sport, tvingas träna i smyg. När sedan en ung, dansk kampsportsvirtuos kommer in i bilden kompliceras situationen ytterligare.

Hur det går sedan kan alla som någonsin har sett en film räkna ut. "Fighter" är, tyvärr, vansinnigt förutsägbar rakt igenom. Det är synd, för här finns ändå en hel del poänger. Alla skådespelarna gör ett bra jobb, och kampscenerna (som är koreograferade av Xian Gao från "Crouching Tiger, Hidden Dragon") är hysteriskt fräcka. Det är en habil ungdomsfilm vi har att göra med, helt klart, och det blir aldrig speciellt dåligt. Men eftersom "Fighter" antagligen kommer att visas för alla Sveriges högstadieklasser inom de närmaste fem åren hade man hoppats att den skulle bidra med lite mer än de gamla vanliga klyschorna.

Så varför föräras "Fighter" ändå med tummen upp? Tja - det finns ju faktiskt väldigt många regniga vardagseftermiddagar. Och väldigt, väldigt många tonårstjejer med dålig självkänsla.