Första gången jag kom i kontakt med bokfenomenet "Fifty shades" var en januarieftermiddag på en jamaicansk resort år 2013. Min man var besviken eftersom hans amerikanske tennispartner inte hade dykt upp till deras avtalade träningspass. Senare på kvällen förklarade han för min man att hustrun mer eller mindre hade kastat sig över honom när han var på väg ut från hotellrummet i sina tenniskläder. Hon hade precis läst "Fifty shades of Grey" och han fick sig en omgång i sänghalmen som aldrig förr. Jag blev självfallet nyfiken på boken som kunde ha en sådan effekt men innan jag hann införskaffa den hörde jag på flera håll att den var så dåligt skriven så det var plågsamt att läsa. Dessutom skulle storyn, mellan alla saftiga sexscener, kretsa kring en ung kvinna som lät sig förnedras på alla de vis av mannen hon var hopplöst kär i. Jag avstod således.

Men så kommer då filmatiseringen av denna moderna Askunge-saga som har lästs av miljoner och slår nytt svenskt förköpsrekord med över 125 000 sålda biljetter. Då går det inte att värja sig längre. Vad är det som alla tycker så mycket om? Är de erotiska inslagen helt outstanding?

Jag "hetslyssnar" på ljudboken, hinner med fem timmar innan det är dags för biovisning, men blir inte så mycket klokare. Språket är uselt, historien barnslig och förutsägbar och jag orkar knappt med Bella Swan-karaktären som snubblar sig fram genom handlingen, och hennes "inre röst" som hela tiden ojar sig över hur pinsam hon är.

Så är det dags för filmen och det går nästan att ta på den förväntansfulla atmosfären i biografen som till 99 procent befolkas av kvinnor i alla de åldrar.

För dem som inte känner till historien kommer här först en kort sammanfattning. Litteraturstudenten Anastasia, 21 år, intervjuar stenrike företagsmogulen Christian Grey, 27 år, för skoltidningen. Han blir kåt, hon blir kär. De börjar att dejta men rätt snart vill han att hon ska underteckna ett kontrakt där hon går med på att bli "hans undergivna", vilket inkluderar skilda sovrum, noll känsloutbyte från hans sida och en spanking i hans playroom lite då och då. Hon kan i sin förälskelse gå med på mycket men en sak hon inte kan acceptera är hans ovilja att släppa någon in på livet. Hon ska givetvis bli den som tar sig innanför hans skal.

Jag är i ärlighetens namn mest nyfiken på hur det mycket omtalade BDSM-sexet kommer att framställas... Det utgör till min förvåning en försvinnande liten del av filmen och skildras, bortsett från ett undantag, på ett sensuellt och mjukt vis. Sexscenerna som klockats till elva minuter (av 2 timmars speltid) är för övrigt helt ok, även om de inte är mycket mer upphetsande än annat som vi kan se på tv dagligdags. Så vad händer övriga 109 minuter? Romans! Grey förför med helikopterfärder och originalutgåvor av engelska storverk. Anastasia tittar storögt och drömmande på honom. Bjuder på motstånd. Ska hon eller ska hon inte skriva på kontraktet? Hjärtat vill en sak, hjärnan en annan. Det blir köttets lustar som avgör.

"Fifty shades of Grey" känns som en mix av Twilight-sagan, Pretty Woman och en Harlequin-roman. Vi har sett det förut. Men det är snyggt förpackat, med glossiga miljöer, snygga människor i oklanderliga outfits och till det ett häftigt och passande soundtrack.

Dakota Johnson passar perfekt i rollen som Anastasia medan Jamie Dornan inte är lika övertygande som Adonis. Å andra sidan, det är en otacksam (och nästan omöjlig) uppgift att matcha fantasins Mr. Grey...