Okej, ungefär så här: Farsan (Jan Fares) jobbar i en cykelbutik. Hans son ska få barn med sin fru, men vågar inte berätta att de ska adoptera, så istället har han lyckats övertala henne att ta på sig en fejkmage varje gång Farsan kommer på besök (för att lura honom att hon är gravid). Sonens mamma dog för tio år sedan, och nu vill han gärna att Farsan ska träffa en ny kvinna, så att de slipper bekymra sig så mycket över varandra.

Det finns även bihistorier. Farsans chef (spelad av Torkel Petterson) har fått för sig att han inte är tillräckligt manlig. Den goda nyheten är att Torkel Petterson är lika rolig som vanligt (det vill säga väldigt rolig), även om vi känner igen många av hans scener från Fares tidigare filmer. Han tatuerar in ordet "DEATH" på överarmen och lagar machosallad åt sin fru för att framstå som manlig. Det är faktiskt hysteriskt.

Den dåliga nyheten är att alltihop blir ungefär som om Galenskaparna hade fått för sig att göra "Farbror Frej - the Movie" (googla om du är under typ 22). Farsan gör sig bra som en komisk bikaraktär, men man blir snabbt mätt på honom. Han är precis likadan i den här filmen som han var i "Jalla Jalla!" - han spelar helt enkelt sig själv, och det räcker faktiskt inte hela vägen.

Problemet är även att trots att han har fått huvudrollen den här gången förväntas han fortfarande fungera som en comic relief; på tok för många av hans repliker är Charmigt Roliga. När Torkels karaktär pratar om tantrasex säger farsan "Va, tantsex, vad är det?" (han hörde tydligen fel). Antingen tycker man att det är roligt eller också gör man det inte, men efter nittio minuter orkar i alla fall inte jag dra på smilbanden.

Josef Fares har alltid varit bättre på att få oss att må bra ("Jalla Jalla!", vissa delar av "Zozo") än att få oss att må dåligt ("Leo", vissa andra delar av "Zozo"), men här blir rädslan för allvaret ett problem. Farsan har ett enormt självförtroende som gör honom arrogant på gränsen till dryg. Han anser sig alltid ha rätt, och efter ett tag kan jag inte alls identifiera mig med honom, och jag vägrar tro att det bara beror på att jag - liksom Torkel Pettersons mesiga karaktär - är en timid svensk och han en härligt färgstark och självsäker Libanes som "vågar ta för sig".

Nej, i princip alla människor ifrågasätter sig själva ibland - och de som inte gör det är inte särskilt intressanta. Framför allt i en film som handlar om hur män förhåller sig till sin manlighet känns det trist att vi aldrig kommer under skinnet på huvudpersonens förhållande till sin egen. Filmen håller på att bli spännande när Farsan går ut på lokal för att ragga. Kvinnorna avvisar honom, och i en enda bild sitter han ensam vid baren i slutet av kvällen och låter oss ana att det finns en person bakom all den där självsäkra charmen. Men vem är det som gömmer sig där? Det får vi aldrig veta, i nästa scen är allt ungefär som vanligt igen.

Det är inte särskilt kul att ge tummen ner till en sådan här film. Den är ju så harmlös, så välmenande och fullständigt genomsympatisk att jag känner mig cynisk, på gränsen till bitter, när jag gör så här. Det känns också en aning missvisande eftersom många säkert kommer att falla för Farsan. Kanske är jag cynisk och bitter. Kanske väntade jag mig bara jävligt mycket mer. "Jalla Jalla!" är ju (efter två fucking kärlekshistorier) en av de bästa svenska debutfilmerna genom tiderna. Bara tanken på vart underbarnet Fares kunde ha gått därifrån är svindlande. Du kan bättre än så här, Josef!